Det hypotetiska livet

Nattfjärilen söker sig mot ljuset.

Om man fick leva om sitt liv - hur skulle man välja då? Eller kanske snarare så här: om man fick möjlighet att backa bandet just där det blev fel - hur skulle det bli då? Skulle allt bli toppen? Eller skulle det uppstå förskjutningar som man inte förutsett? Förskjutningar som skulle leda till något annat - kanske ännu värre - än det man just försökt att "backa förbi" och göra ogjort? Troligen. För ändrar man på en detalj, följer andra detaljer med. Slutresultatet av backningen kanske blir en ännu större katastrof.

En barndomsbild.

Det finns en film som handlar just om detta. Det är ingen bra film - tvärtom - den är både pretentiös och absurd i sin målsättning att skrämma och förvirra publiken. The Butterfly Effect heter filmen. Handlingen är denna: en ung man har upplevt några mycket traumatiska situationer i sin barndom: våld, övergrepp och sinnessjukdom - situationer som är så övermäktigt grymma att han förträngt dem.

Huvudpersonen,
spelad av Ashton Kutcher.

Hans liv som ung man präglas hårt av dessa upplevelser, som han inte kan minnas, men som dyker upp som blixtsnabba flashbacks. Upplevelserna är som svarta sprickor i hans minne, sprickor som är så djupa att deras dragningskraft är magnetiskt stark. Han kan inte minnas, men har skrivit ner skeendet i de dagböcker han fört under hela sin barndom. En dag upptäcker han att när han läser det han skrivit, förflyttas han tillbaka till tidpunkten för traumat - en ny historia tar sin början och han kan förändra skeendet. Göra det gjorda ogjort. Upphäva ödet. Skriva om historien. Vara Gud.

Är det en lycka, en gåva att kunna upphäva det förflutna och skriva om sin historia? Jag tror att filmen vill säga, att det är det inte. Det är istället en förbannelse att förlora fotfästet i tiden. Vem är man om ens öde är variabelt? Vilka är dem man känner, om deras roller är föränderliga?

Fjärilar i mörkret.

Filmen förvirrar mig, irriterar mig för att den är så ytlig och karikerad. Men den har en stor fördel: den inspirerar till att reflektera över minnets betydelse för vilka vi är. Utan våra minnen: vilka är vi då? Utan de upplevelser - traumatiska eller ej - som danat oss, vilka är vi då? Finns ett jag utan minnen? Vem är den människa som kan leva utan minnet av sitt förflutna? Även om man ångrar det man gjort, har det ändå gjort en till den man är. Ska man verkligen ångra då? Kan man?

Här kommer en kvinna som ångrar sitt öde och ber om barmhärtighet: Dido i Henry Purcells opera Dido och Aeneas. Jessye Norman sjunger When I Am Laid In Earth.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner