En liten stubbe

Jag kan inte låta bli att fortsätta på gårdagens inlägg. Frågan var denna: är det någon idé att gå på skrivarkurs, om man ändå inte kommer att bli författare? Är det någon idé att gå på målarkurs om man inte har talang tillräckligt? Och ska man lägga ner tid och energi på att försöka lära sig spela saxofon, även om man är tondöv och stel i fingrarna?

John Coltrane
- varken tondöv eller stel i fingrarna.

Svaret är förstås: ja, det är det, självklart. Att arbeta med att uttrycka sig är alltid bra. Verkligen alltid. Om man sedan ska drabba andra med sina alster - det är en helt annan fråga.

För väldigt många år sedan - när jag var nyanställd som redaktör på den musikaliska akademien - råkade jag på en äldre dam. Hon smög omkring i lokalerna och arkiverade gamla brev som skrivits av en avliden operasångerska. Damen var mycket pratsam och mycket störande. Hon kunde dyka upp när som helst och slå sig ner i besöksstolen. Så fort jag hörde hennes steg utanför mitt arbetsrum såg jag till att se upptagen ut, eller skyndade mig att lyfta telefonluren. Damen brydde sig inte. Hon satt kvar. Och pratade och pratade och pratade. Om sin konst. Hon presenterade sig själv som konstnär och skulptris. Jag lyssnade artigt, fast aningen förstrött. Något som hon måste ha tolkat som ett brinnande intresse för hennes konst, för en dag kom hon med ett paket - en present till mig.

Kan innehålla vad som helst...

Jag satt som vanligt i telefon när hon gjorde entré och placerade paketet mitt på skrivbordet. "Du måste öppna nu!" ropade hon. Jag kände obehaget komma krypande. Vad kunde det vara? Förmodligen ett av hennes konstverk. Jag avslutade mitt fejkade telefonsamtal, log vänligt och började ta loss papperet från kartongen. Damen knäppte händerna och tittade oavbrutet på mitt ansikte - förväntansfullt.

Under papperet var ett lock. När jag lyfte på locket märkte jag att damen höll andan. Det gjorde jag också - fast förmodligen av andra orsaker. Vad var det i paketet? Vad var det hon så andlöst förväntansfullt ville att jag skulle se? Jo, ett av hennes konstverk. Eller skulpturer, som hon valt att kalla dem. "Åå, vad fin!! utbrister jag entusiastiskt. Hon andas igen. "Tycker du? Jag visste väl det!" säger hon lättad och lycklig. "Jag har massor hemma. Flera hundra. Och snart tänker jag ställa ut dem!" säger hon energiskt. "Jag har redan haft kontakt med flera gallerier!"

Nästan så här, fast i plast...

Vad var det i kartongen? Jo, en mellanstor/mellanliten trästubbe med en plastblomma fastsatt i toppen. Jag undrar vad galleristerna tyckte om dessa träskulpturer.

Också en skulptur?

Min placerades i en bokhylla i arbetsrummet. Varje gång damen passerade såg hon till att stubben inte hamnat i skymundan. Hur det gick med utställningen vet jag inte.

För att återknyta till förra blogginlägget: att skapa något är guld värt - även om det inte blir tavlor på en utställning. Här kommer en sats ur just Tavlor på en utställning av den ryske tonsättaren Modest Mussorgsky. Från början var detta ett pianoverk, men det orkestrerades av den hypersensible Maurice Ravel. Promenad. Dirigent Valery Gergiev och Rotterdams symfoniorkester:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner