Kurvor

Fingeravtryck - fanns det på Sherlocks tid?

Min yngsta dotter som går i åttan har fått i läxa att skriva en deckarberättelse på några få sidor. En vecka har hon på sig. Hon har tänkt och funderat, grunnat och grubblat - och lidit. På måndag är det leveransdag och hon har ägnat veckan åt att försöka hitta den ultimata deckargåtan. Ångest! Hur bygger man upp en deckare? Hur skapar man en text som är spännande att läsa? En text som har en bra balans mellan början, mitten och slutet? Ska början vara lika lång som mitten? Och ska slutet komma abrupt och snabbt - som en chock - eller ska det liksom smygas fram? Och vad är mest spännande att läsa om: mord, stöld eller bankrån? Jag föreslår mord - det är häftigast och borde få plats på ett mindre antal sidor, om motivet inte är alltför komplicerat. Men vad har högst skräckfaktor då - att offret blir skjutet, strypt eller förgiftat? Och vad är mest intresseväckande: ett vansinnesdåd eller ett noga planlagt brott?

Den ultimate Sherlock: Jeremy Brett.

Jag har bara läst en enda deckarförfattare: Sir Arthur Conan Doyle. Hans berättelser om den knivskarpe sociopaten Sherlock Holmes och hans ständige vapendragare doktor Watson är alla lika välkomponerade och proportionerliga. Han suger aldrig för länge på mystik-karamellen, han vet precis var han ska placera ut ledtrådarna och när det är dags att knyta ihop dem.

Den senaste i raden av Sherlockar:
den strålande Benedict Cumberbatch.

Conan Doyle är en effektiv berättare som aldrig tappar fotfästet i sin text. Hans kurva är jämnt fördelad över texten och mot slutet stiger kurvan sakta uppåt för att sedan landa i en humoristisk blinkning till läsaren. Han är ett superproffs som från början vet hur berättelsen kommer att sluta. Det är författaren som regerar - inte texten.

John Ajvide Lindqvist.

Det är tvärtom med John Ajvide Lindqvist. Där är det texten som regerar - författaren har bara att följa. Kanske är det just därför som man inte kan lägga ifrån sig hans böcker: författaren tycks lika överraskad som läsaren över hur berättelsen utvecklar sig. Ibland får man en känsla av att han drivits med av sin egen fantasi så till den grad att han tappat greppet och till slut måste få stopp på skeendet. Det är då kurvan plötsligt blir för brant. Berättelsens början och mitt blir omfattande med parallella händelseförlopp som presenteras detaljerat och tvinnas samman i en allt mer makaber väv av skräckeffekter. Till sist får han bråttom att sätta punkt - då ökar tempot drastiskt, mörkret tätnar hastigt och verkligheten försvinner plötsligt i ett töcken av oförklarliga händelser.

Verkligheten försvinner i ett töcken
av oförklarliga händelser.

I en deckare är kurvan utstuderat jämn och välplanerad. Det är skickligt hantverk att "knyta ihop säcken" - men det är inte konst som balanserar på den yttersta kanten av avgrunden. Ajvide Lindqvists texter däremot är frustrerande just på grund av den ojämna berättarkurvan. Sluten kommer för hastigt, för korthugget brutalt och "säcken" förblir halvöppen. Men - å andra sidan - just så är väl livet: en oändligt lång förberedelse för något som man inte riktigt vet vad det är och så ett snöpligt slut. Var det inte mer än så? Är det slut nu? Redan??


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner