Snorkig eller folklig?

Har jag missat något? Att vara mossig och tillbakablickande är väl inget som tilltalar kultureliten? Eller är det det - trots allt??

Lars Norén - en svart favorit.

Kultureliten gillar "svår" litteratur - lite tung, komplex och tragisk. Som Lars Norén. Svart ska det vara. Och sparsmakat. Och stilrent. Som Katarina Frostenson - gåtfull och mångtydig. Eller som Stig (inte Stieg) Larsson - ironisk, självanalyserande och hyperkritisk. Samma sak när det gäller konst. Man ska helst inte se vad det föreställer - åskådaren ska kunna tolka fritt vad det är man ser. Det får gärna vara en postmodernistisk vink - men inte för tydlig, inte för lätt att genomskåda och för lätt att tolka. Är det kitsch - måste det vara elakt, ironiskt och ordentligt skruvat. Film likaså. Ramarna är vida - ett komplicerat formspråk med resor i både tid och rum, nyskapande klippningar, djärva rolltolkningar och extrema närbilder. Ju mer ogenomträngligt, desto bättre.

Ett gåtfullt bildspråk: Lars von Triers Melancholia.

Ärligt talat tycker jag också precis så. Att uppleva kultur ska vara en utmaning - inte något redan färdigtuggat och lättsmält. Som den gamla elaka slogan om Fyffes bananer: "Så lättsmält att de smakar skit redan i munnen"... Det är varken kul eller spännande när allt är förutsägbart och redan förväntat. Är jag snorkig? Ok - då står jag för det.

Lättsmälta.

Men hur är det egentligen med kulturelitens uppfattning av musik? Där är förutsättningarna tydligen helt annorlunda. Läser att SVT:s kulturprogram Babel till den nya säsongen startat ett slags följetong: tio kända litteratörer/poeter ska skriva texten till en nykomponerad melodi. I slutet av varje program under hela denna vårsäsong, ska en av de tio framföras - av tonsättaren till melodin och en sångerska. Som final ska det så avgöras vilken av de tio texterna som passar allra bäst till melodin. En vinnarlåt ska koras. Precis som i Mellon.

En poet: Bruno K. Öijer.

Det finns många moderna poeter i vårt land. Många olika stilar och uttryckssätt. Likaså finns det många moderna tonsättare - också där många olika stilar. Banbrytande, djärva och nyskapande. Tänk, vilken succé-idé: en kombo med den bästa texten och den bästa musiken. Modernt, banbrytande och gränstänjande. Riktigt hisnande häftigt skulle det kunna bli. En modern klassiker.

Men - vilken tonsättare har då blivit utvald av kultureliten att skriva melodin som alla dessa moderna poeter ska förhålla sig till? En nyskapande tonsättare med ett modernt tonspråk? Nej. Tvärtom. Man har valt ett s.k. "säkert kort": Benny Andersson. F.d. medlem i Hep Stars, en av Abborna och upphovsmannen till några trallvänliga musikaler. Kunde man inte sträcka sig längre än så? Vågar man inte? Eller vet man inget om musik i den s.k. kultureliten?

Benny Andersson. En modern tonsättare?

Slutsats: en modern text (förhoppningsvis inget gottköps-rimmande) som passar i vårt 2000-tal, kombinerat med ett tonspråk som påminner om Hugo Alfvén eller något annat från gångna sekel. Hur går det ihop? Det går inte ihop... Det skorrar.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner