En röst i världen

Jag har en stor lucka i min "utrustning": jag lyssnar i princip aldrig på radio. Läser tidningar gör jag med stort intresse, tittar på TV också. Men radion... Den är aldrig på. On-knappen är totalt igen-dammad eftersom jag aldrig vidrör den. Men idag inser jag att jag missat något viktigt. Idag när det i Dagens Nyheter står att läsa om utrikeskorrespondenten Nils Horner som blivit skjuten till döds i Kabul - brutalt avrättad av talibaner med ett skott i bakhuvudet. Artiklarna om hans gärning är många och fulla av beundran och saknad. Och jag som inte ens visste vem Nils Horner var... Pinsamt är det.

Nils Horner - alltid på plats.

Men nu vet jag! Det började igår med att min bästa väninna berättar om sin sjuka gamla mamma. Mamman brukar vara ledsen över sina krämpor och sin orkeslöshet - men idag, säger väninnan, är mamman alldeles uppfylld av sorg över att Nils Horner är borta. Han, vars röst hon tyckte så mycket om att lyssna till. Han som förmedlade den lilla världsmedborgarens liv in till sängkammaren där hon ligger och inte orkar så mycket mer. Nu har rösten från yttervärlden tystnat och mamman saknar den - vad återstår nu?

Ett viktigt sällskap och en källa till kunskap.

Idag läser jag Dagens Nyheter. Berättelserna om Nils Horner är många och saknaden stor. Hans högsta chef säger att hon bittert ångrar att hon lät honom resa till det alltmer våldshärjade Afghanistan. Hade han inte åkt dit på uppdrag, hade han ju levt idag - inte varit död - konstaterar hon uppgivet och full av sorg. Men allra vackrast skriver krönikören och författaren Björn af Kleen. I sin minnestext över kollegan ringar han in just det som jag tror är journalistikens djupaste essens - kanske språkets och skrivandets också: förmågan att i ett slags koncentrerad form förmedla såväl människans litenhet och utsatthet, som dess storhet. Så här skriver Björn af Kleen:

"Jag drömmer om att kunna skriva böcker som är som Nils Horners nyhetsreferat, två minuter och fyra sekunder av förhöjd närvaro, av förtätad dramatik, av just infångat liv. Av kylig stringens och suggestionskraft. (...) En motsägelsefull värme strömmade ur hans referat. Att höra hans röst på morgonen gjorde en lugn. Hans journalistik hade samma pånyttfödande effekt som doften av färskt bröd från kvarterets bageri efter en orolig natt."

Kan någon skribent få ett vackrare eftermäle? Jag tror knappast det.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner