"De stora arga bilarna från stan"

Alla som läser min blogg vet nog att jag älskar min bil. Det är en röd Mercedes B-klass med panorama-tak - årsmodell 2008. Det är min allra första bil. Jag tog körkort för två och ett halvt år sedan, så att ha en egen bil är stort; en nästan överväldigande känsla av lycka och frihet. Och jag är förstås väldigt rädd om min bil. Varje gång den varit ute och åkt, får den komma in i sitt garage. Och när den blir smutsig, åker jag till tvätthallen och tvålar den ren. Det är ett härligt lördagsnöje att se hur bilen glänser röd och blank. Och skulle jag någon gång känna mig nedstämd och ledsen - då går jag ut i garaget och tittar på min bil. Glädje! Och orkar jag inte gå ut i garaget, då tar jag fram körkortet och tittar på det. Också glädje!

Nästan som min - minus panoramataket.

Men det var inte så lätt att ta körkort när man är lite äldre. Bilskolan var inställd på att skrämma kör-eleverna att köra försiktigt. "Learning by fear..." Man tycktes utgå ifrån att alla var 18-åriga grabbar med racer-drömmar och "death-wish" och inte mammor i 50-årsåldern som snarare har motsatta drömmar. Vi översköljdes med information om dödsolyckor, skador och katastrofer. En kursledare mullrade att bilen minsann inte var någon gullig "mys-apparat" utan ett mordvapen - det allra värsta. Det finns inga snälla bilar! Och alla bilförare är potentiella mördare, sa han. Sedan visades en film från en akutmottagning där olika trafikoffer kom in med ambulans. Några redan avlidna. Kursledaren tittade uppfordrande på oss. Har ni fattat nu!? Eller?? Jodå. Jag hade fattat iallafall - solklart och drabbande. Att köra fortare än 40 km i timmen vore rena självmordet. Påföljande körlektion gick i ultrarapidtempo.

Vill helst slippa uppleva...

Vid sidan av körlektionerna på bilskolan (som var okristligt dyra och tyvärr oerhört ineffektiva) övningskörde jag också med min make och med en av mina bästa kompisar: landsvägskörning och rondellövningar med maken och storstadskörning med kompisen. Utan dessa båda herrars insatser hade jag nu varit ruinerad - och körkortslös. En gång skulle jag öva utfart ur Stockholm via Essingeleden. Kompisen satt bredvid när jag rattade hans bil. Innan vi lämnade Tranebergsbron och skulle svänga av på Essingeleden säger han: "Se nu upp för de stora, arga bilarna från stan!" Jag blev förstås rädd för de där arga fordonen och körde väldigt uppmärksamt. För min bil är ju en snäll bil från närförorten Vällingby. Om det nu finns snälla bilar - då är min absolut en sådan.

Vill helst inte möta på Essingeleden.

Nu när jag har mitt körkort och kör alldeles på egen hand ut ur stan, då borde jag ju inte vara så rädd. Och det är jag inte heller - men jag tittar fortfarande extra noga när jag kör upp på Essingeleden, ifall någon av de där stora arga bilarna från stan skulle vara på extra dåligt humör.

Problemet är bara att de argaste bilarna inte alls bor i Stockholm. De bor i Mönsterås. Och de har ingen aaaning om vad denna skylt betyder...

Inte känd i Mönsterås.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner