Var det bättre förr?

Var det bättre förr? Finns det anledning att hänge sig åt nostalgi? Nej, jag tror inte det. Jag tror det var mycket sämre förr. Fattigdomen var mera påtaglig, de sociala klyftorna djupare, hygienen urusel - sjukdomar gick varken att bota eller lindra. Man fick lita till att naturen hade sin gång - antingen blev man frisk av sig själv eller så dog man. Och så tror jag att förljugenheten och dubbelmoralen var oerhört mycket värre - allt var ju förbjudet, fult eller omoraliskt. Och tigandet om det som tyngde hjärtat var säkert kompakt.

Den gamla goda tiden?

På det hela taget tror jag att allt var orättvisare. Barnens situation till exempel. Att vara barn för hundra år sedan var säkert en ganska grym historia. Någon respekt för ett litet barns känslor och åsikter existerade knappast. Det var tiga och lyda som gällde - annars vankades det stryk. Vem frågade efter vad det lilla barnet ville? Det var de vuxna som bestämde - "lill-turen" kom sist. Göra nytta och låta maten tysta munnen - det var det som gällde. Inte undra på att så många äldre bär en outtalad sorg och vrede inom sig.

Nyklippt och uppsträckt.

De vuxnas oreflekterade maktutövning skadade de små och satte sina spår i hela deras liv. Jag har ett exempel: min farmor, lärarinnan. Farmor Maja var en stilig och lång kvinna med tjockt ljusbrunt hår. Men - av någon anledning ansåg hennes mamma att hon var lite i största laget, och av det skälet skulle hon inte synas för mycket. När farmor var en liten flicka blev hon väldigt förtjust i en röd klänning i en affär. Hon pekade ut klänningen för sin mamma och bad att hon skulle få ha den på sig på skolavslutningen. Men - det tyckte inte farmors mamma alls.

Fin på skolavslutningen.

- Men - inte kan väl Maja ha rött!, sa mamman. (På den tiden sa man inte du till varandra.) Då syns ju Maja alldeles för mycket och Maja är ju så stor, sa mamman.

Det blev en mörkblå klänning istället. Så Maja inte syntes så mycket och såg lite mindre och smalare ut. Min farmor blev 94 år gammal. I hela sitt liv gick hon och längtade efter en röd klänning. Men så fort den där röda klänningen närmade sig, då backade farmor. Och valde något grått, diskret istället. Mamma hade nog haft rätt iallafall...

- Jag är ju så stor, brukade farmor säga. Jag kan inte ha rött, för då syns jag ju alldeles för mycket.

På ålderns höst blev farmors ljusbruna hår alldeles snövitt och hon var lite brun i ansiktet. Och - hon hade passat väldigt fint i en röd klänning. Men - en sträng uppfostran går inte att radera bort så lätt och mammors makt är stor...

Var det detta farmorsmor var rädd för??

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner