Manus - många papper är det... |
Någon gång kunde manuset vara slående bra, men flertalet gånger var det tyvärr både virrigt, långrandigt och pretentiöst. Och virrigheten och långrandigheten blev ju mitt problem, eftersom jag inte bara skulle se till så att den gigantiska pappersbunten blev en bok - den skulle ju säljas också. Och helst gå med vinst...
Bestsellers blev aldrig min grej... |
Oftast var samarbetet med skribenterna lärorikt och roligt. Jag fick lära mig oerhört mycket om komponerande, dirigerande, akustik, instrumentbygge och bronslurar. Men den allra största och viktigaste lärdomen - och den fick jag processa alldeles på egen hand - det var hur man bygger en text. Hur man skapar den där täta väven av meningar som krokar i varandra, hur man skapar kurvan som leder läsaren genom väven - från början till slutet. Hur man skapar rytm och tempo, kontrast och dynamik. Att skriva en bok är som att komponera en symfoni, det är jag ganska säker på. Mångtonigheten, samspelet av många olika teman som krokar i varandra, processen som leder framåt.
Många noter som samverkar till symfonisk klang. |
Ibland kommer tanken för mig: skulle jag kunna klara av att själv skriva en bok? Och vilken typ av bok skulle min vara? Och sist, men inte minst viktigt: skulle jag ens vilja skriva en bok? Det finns ju så oerhört många böcker redan. Skulle min bok verkligen behövas - den också - i floden av böcker som svämmar över jorden? Finns det någon plats för den?
Finns det plats? |
Så här tror jag: varje bok som författas av någon som verkligen menar vad den skriver, har samma existensberättigande som en människa. Den behövs och har sin plats - oavsett antalet läsare. En ärligt och allvarligt menad bok med fjorton läsare har lika stor rätt att kräva sin plats i bokhyllan som en bestseller med miljontals läsare. Och det är inte säkert att bestsellern är en bättre bok. Inte alls.
Här kommer musikalisk process, den täta väven av teman, av kurva och av dynamik: Ouverturen till Mozarts Figaros bröllop.
(PS Grattis Tyskland till VM-guldet!)
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar