fredag 25 juli 2014

Hur gör man? - Del I

Om man bestämmer sig för att skriva en bok - vad är det då man först ska tänka på?


Hur börjar man?

Ja, det är klart att allra först måste man förstås ha något att berätta - något som är så viktigt att det förtjänar att fylla allt utrymmet mellan två pärmar. Och att ämnet man valt räcker till en så lång och stor kurva - för det är oftast väldigt många sidor i en bok. (I annat fall kanske ämnet mera lämpar sig för en kortare text, som en novell.)

Kanske är det också viktigt, att man tror att det man har att berätta kan intressera någon mer än en själv - men bara kanske. För ibland handlar det faktiskt inte så mycket om vad det står i boken, utan hur den är skriven. En tråkigt och stolpigt skriven bok går inte att läsa, även om den har ett aldrig så spännande ämne. Och en rytmiskt och drivet skriven bok kan bli en riktig bladvändare, trots ett tråkigt ämne. Har jag något exempel? Jadå. Dåligt och hafsigt skrivna deckare går inte att läsa - trots komplicerade intriger och blodiga mord. De tär på tålamodet med orytmiska meningar som inte hänger ihop och massor med onödiga adjektiv. Och tjocka läroböcker om tunga ämnen kan vara så spännande att man helt enkelt inte kan lägga dem ifrån sig - just för att de är så effektivt skrivna.


Tjock som en tegelsten - men oändligt
spännande: Nancy McWilliams'
Psykoanalytisk diagnostik.


Men vad är det då man måste tänka på - först? Jo, vem det är som berättar. Vem som för ordet. Är det jag som berättar om vad jag upplever? Är författaren allvetande - en som, likt en Gud, ser allt, vet allt och känner allt? Eller väljer man att se det som händer genom någon annans ögon och medvetande? Och om man väljer det senare - hur förhåller man sig till sin berättare?


P.C. Jersilds roman Barnens Ö
- ett lysande exempel på berättarperspektiv.

Eftersom det faktiskt är 36.5 grader i mitt lilla arbetsrum (som är en ombyggd garderob), återkommer jag imorgon - i samma ämne förstås. Jag älskar värmeböljor - men inte i en ombyggd garderob.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar