Meningen med livet

Det mullrar hotfullt.

Det mullrar hotfullt vid horisonten - det blixtrar och det dundrar. Det är kriget som närmar sig - gamlingskriget, skräcken för hur ålderdomen ska gestalta sig för oss i Sverige. TV-nyheterna rapporterar från fronten: kvinnor får bara 66% av männens pension på gamla dar. Detta på grund av deltidsarbete och familjeansvar. En kvinnlig ekonom råder unga kvinnor att jobba heltid hela livet med tanke på den kommande ålderdomen, som plötsligt inte är så avlägsen som man trott. Det gäller att samla i ladorna, annars blir det kallt om hösten - och ännu kallare om vintern...

Det kan bli kallt till vintern.

Jag känner hur ångestsvetten bryter fram i pannan där jag sitter i TV-soffan. Mitt gamlingsliv kommer att te sig oändligt knapert enligt denna ödesmättade prognos. Långa mammaledigheter, många år med deltidsarbete och massor med vabbande. Så - varför skaffa barn överhuvudtaget, när man faktiskt blir bestraffad för att man vill ta sitt ansvar och ta hand om det dyrbaraste man har? Är det inte en trygg barndom man vill ge sina barn - så att de som vuxna orkar leva sina liv till dess fulla potential? Istället får kvinnor nu rådet att jobba heltid. Det är den enda boten som ges mot en knaper ålderdom, eftersom att ta hand om sina barn inte värderas alls i vårt samhälle.

Nattis för dem med mamma
eller pappa som jobbar natt.

Hur ska alla dessa kvinnor med flera barn och kanske dessutom ensamstående orka med ett heltidsarbete med resor till och från en avlägsen arbetsplats? Det kan i värsta fall handla om tio, elva timmars bortovaro från hemmet. Vem ska då ta ansvaret för de små? Ska institutioner ta över uppfostran? Är det dagisfröknarna som ska lära barnen att reflektera, prata, rita och leka? Är det nattisfröknarna som ska läsa godnattsagan? Inte mamma eller pappa iallafall - för de har inte tid. Inte konstigt att alla pratar likadant, äter samma hamburgare, köttbullar, spagetti och pannkakor. Är målet att barndomen ska bli en institutionaliserad följa-john-lek?

Dagismeny.

Är jag kategorisk och onyanserad? Säkert. Och jag vet att mina åsikter är kontroversiella - konstigt nog. Självfallet är jag för jämställdhet, självfallet för att man och kvinna ska dela allt i hemmet. Allt annat vore absurt bakåtsträvande. Jag menar bara att det vi kallar "samhället" någon gång måste tänka över vad som är viktigt - i grunden. Är ökat välstånd det viktigaste? Ökad konsumtion? Jobba mera, tjäna mera pengar, köpa mera? Är det detta som är livets mening?

Livets mening?

De gånger jag uttryckt att jag anser att feministernas ständigt formulerade krav på heltidsarbete för alla kvinnor är en kvinnofälla, blir jag kallad könsförrädare. Men hur ska vi orka, vi kvinnor? Det finns en gräns för hur mycket en människa kan pressa sig, en gräns för hur mycket man förmår offra sig. Alltså: värdesätt familjeansvar! Oavsett om det är en man eller en kvinna som axlar ansvaret är det stort, viktigt och oumbärligt. Det är barnen som är framtiden.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner