Om man nu bestämmer sig för att skriva en bok, måste man ha klart för sig vem det är som för talan i boken. Eller, klarare uttryckt: vem är berättaren? Är det ett "jag" som berättar om sina egna upplevelser? Allt som upplevs och beskrivs i boken, upplevs och beskrivs av detta "jag". Alltså kan boken aldrig handla om hur någon annan än "jag" känner och tänker - bara hur "jag" tror att andra känner och tänker. Och detta "berättar-jag" är inte alls nödvändigtvis identiskt med författarens eget jag. (Men det kan förstås vara det - och då kanske boken är en självbiografi.)
| Benjamin Constant (1767-1830) författaren till den berömda jag-romanen Adolphe. |
Men i många böcker kan författaren beskriva hur flera människor tänker och känner. Läsaren får veta vad som rör sig inne i huvudet på alla dem som finns med i boken, eftersom författaren ser allt och vet precis lika mycket om alla. Författaren ser in i alla hus, in i alla medvetanden, han ser vad som händer överallt - samtidigt. Författaren är som en Gud - allsmäktig över skeendena i boken. Han styr och ställer och lägger sitt pussel, bit för bit - ända tills det är komplett.
| Honoré de Balzac (1799-1850) - den allvetande författaren. |
Men så kan författaren också välja att se skeendet ur någon annans ögon. Och denna person är inte ett "berättar-jag" utan beskrivs i tredje person. Ett bra exempel är P.C. Jersilds roman Barnens ö. Här har författaren - som när boken skrevs var 41 år gammal - valt att skildra världen genom en 11-årig pojkes ögon. Reine Larsson lurar mamma att han tillbringar sommaren på kollot Barnens ö, men i själva verket är han ensam kvar i stan - en skarp iakttagare av de vuxnas både grymma och falska värld i ett sommar-Stockholm i 1970-talets mitt.
| P.C. Jersild. |
Detta berättargrepp kan vara svårt, eftersom de tankar och iakttagelser som tillskrivs huvudpersonen måste vara rimliga. Ett barn på 11 år kan inte reflektera och uttrycka sig som en vuxen författare. Men Jersild har ändå lyckats förena den vuxne författarens stringenta språk med den lille pojkens brådmogna ironi. Reine Larsson är en ovanligt reflekterande och desillusionerad pojke. Han har sett för mycket av vuxenvärlden - och funnit att han inte tycker om den. Han fasar för att bli vuxen, svekfull och styrd av sitt kön. Jersild är vuxen, men förmår att betrakta vuxenheten "nedifrån", ur det reflekterande barnets synvinkel. Han har grävt djupt i sitt eget minne för att hitta tillbaka till hur en 11-årig pojke kan tänkas se på världen. Barnens ö är ingen självbiografisk skildring, men ändå har den det självupplevdas drabbande lyskraft.
Jag tror inte att jag någonsin kommer att skriva någon bok, men ett bra tips till alla dem som funderar på att göra det: läs! Och läs bra böcker! Som till exempel Barnens ö.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar