Musikens etik - om Mahlers ofullbordade

"En konstnärs plikt är att skapa hopp. Att förmedla tron på det goda. En konstnär får inte producera hopplöshet och uppgivenhet - iallafall inte som slutkläm i sitt verk". Så säger den ryske dirigenten Rudolf Barshai. "I all konst måste det finnas en högre mening, en etik, som pekar uppåt - mot evigheten", säger han. "Som Mozart och Beethoven. Och Mahler".

Rudolf Barshai 1924-2010.

Har han rätt? Jag måste fundera. Som exempel tar Barshai den allra sista, ofullbordade symfonin av Gustav Mahler. Symfonin, som har nummer 10, komponerades under Mahlers sista sommar. Våren därpå insjuknade han och avled i maj. Den tionde symfonin blev aldrig färdig - den är en jättestor skiss. Bara den första satsen - ett mäktigt Adagio - är fullbordat.

Den lilla stugan i Toblach (numera Dobbiaco)
där den tionde symfonin komponerades sommaren 1910.

Sommaren 1910 var en sorgens sommar för tonsättaren. Han mådde inte så bra, hade ont i halsen, kände sig stressad och hjärtat krånglade - och hans betydligt yngre hustru visade sig ha flörtat med en jämnårig man när hon var bortrest för att vila upp sig på ett pensionat. Mahler började ifrågasätta sig själv, sin manlighet och hur han behandlat sin hustru. Hade han varit för egocentriskt upptagen av sitt komponerande? Hade han inte förstått att bemöta sin hustrus kvinnlighet? Hade han inte visat sin uppskattning tillräckligt? Hade han kanske till och med förtryckt henne? Hindrat henne från att skapa? Frågorna var många och allvarsamma och i sin förtvivlan sökte Mahler upp Sigmund Freud för en konsultation. Herrarna lär ha samtalat i ett par timmar och Mahler kom därifrån med insikten att han var mycket modersbunden. Troligen i så hög grad att han inte riktigt förmådde att fullt ut älska en annan kvinna.





Det sista fotot av Gustav Mahler. Våren 1911.

Insikterna han fått hos den berömde psykiatern var drabbande och Mahler gjorde som han brukade för att bearbeta sina känslor: komponerade. Den tionde symfonin är nog det mest nakna utryck för hjälplöshet och rädsla som finns i musikhistorien. I det fullbordade Adagiot finns ett fff-ackord som går genom hela orkestern - ett skrik som nästan spränger trumhinnorna. Upplevelsen av detta ackord är jämförbar med chocken när man i Hitchcocks Psycho plötsligt blir varse den sedan länge döda mammans dödskallegrin. Blodisande är bara förnamnet.

Inget trevligt hus - familjen Bates hem.

Tillbaka till den etiske Rudolf Barshai. Han hade fått i uppdrag att dirigera den rekonstruerade versionen av Mahlers tionde - gjord av dirigenten och musikforskaren Deryck Cooke. Men Barshai upplevde att något inte stämde i finalen (som är den mest skissartade av de fem satserna). En ton var fel, tyckte han - för den tonen ledde till att symfonin slutade i moll och inte i dur. Och eftersom Barshai var så övertygad om att Mahler aldrig skulle avslutat sin symfoni i uppgivenhet och hopplöshet, måste ju Cooke gjort ett misstag. Barshai lyckades få tag i handskriften och upptäckte då att skissen var så svårtolkad att det inte gick att avgöra vilken ton det egentligen var - där var bara en stor bläckplump. Barshai valde att ändra till dur - symfonins sista ackord siktar mot evigheten, mot övertygelsen om alltings mening och hoppets seger. Symfonin slutar i samma tonart som den börjar: Fiss dur.

Jag vet inte om jag håller med Barshai. Jag tycker inte att en konstnärs plikt är att förmedla hopp. Konsten ska inte proklamera någon moral. Konsten ska finnas för sin egen skull - det räcker.

Här kommer musik alldeles för sin egen skull. De allra sista skälvande minuterna i Mahlers nionde symfoni - som är fullbordad av mästaren själv. Hoppfullt eller inte? Jag har ingen aning.
Dirigent: Leonard Bernstein.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner