Gott Nytt År 2015

Rött och guld.

Kära läsare!

Så var det dags igen för ett nytt år. Så fort tiden går!

Personligen har jag dubbla känslor inför Nyårsafton. Aftonen känns ödesmättad på något sätt. Det är spänning i luften - och då menar jag inte att det knallar och smäller och luktar bränt. Det är förväntan i luften - på det nya som ska komma - och vemod över det som gått och aldrig kommer mer igen. Och kanske sorg över det som inte blev som man hoppats och över grusade förhoppningar.

Snövitt.

Tennysons dikt om hur det gamla året lägger sig att dö tillsammans med klockringningen från vårt lands kyrkor skapar iallafall hos mig en känsla av existentiell ensamhet som inte alls passar ihop med glada tillrop och bubblande champagne. Ovissheten över det som komma skall tar liksom över.

Jan Malmsjö framför Tennysons Nyårsklockan.

Men önska kan man ju alltid och då önskar jag att det nya året bär med sig en större medmänsklighet än det gamla, en större beredskap att lyssna och förstå och en djupare respekt för allt det som kallas onyttigt bara för att det inte omedelbart genererar pengar.

Alltså:

Gott Nytt År 2015 - lyhördhetens år!!

"Skål, ta mig fan!"

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Levande historia!

Historieätarna på den kokta bäverns tid.

Precis nu har jag sett säsongsavslutningen av det ena av mina absoluta favoritprogram i TV: Historieätarna. (Morran och Tobias heter den andra favoriten.) Historieätarna - programledarna Erik Haag och Lotta Lundgren - äter sig igenom vår svenska historia. Hittills från Vasa-tiden fram till 1980-talet. Från kokt bäver till sushi, från rågmjölsgröt med smöröga till torskrom och från krönings-oxe till pizza. Erik och Lotta summerar: vördnad och en djup förståelse är resultatet av att ha smakat sig igenom historien. Vördnad för dessa människors kamp att få mat på bordet och förståelse för hur både tanke- och känslovärld påverkades av vad man stoppade i sig och vad man inte stoppade i sig - svält har inte varit någon ovanlighet i vår långa historia. Hur det kändes att äta kokt livrem med gräs, drabbade programledarna hårt. Historiens människor kunde ju inte "fixa något annat käk". Man svalt, ibland till döds.

Vissa saker måste ha varit extra svårätna...

Det är viktigt att göra historien levande. Kanske är det det allra viktigaste uppdraget i vår tid, säger Erik Haag i sin slutreplik och gläds åt att Historieätarna visats på skolor runt om i landet.

Jag vill tillägga, att det är nödvändigt att göra historien levande, så att människosläktets misstag inte upprepar sig. Och då menar jag inte att vi blir tvungna att äta kokt bäver igen...

Kan dyka upp igen om vi inte tittar bakåt.

Det finns ytterligare tre saker som jag så gärna skulle vilja att man gjorde historie-TV om. Saker som också skulle göra det förflutna levande på ett påtagligt sätt. Den första programserien skulle heta Historietvättarna. I den serien skulle man få veta hur man skötte sin hygien - från vikingatiden och framåt till våra dagar. Från träpinnar och hö-bindor till tandblekning, antiperspirant och bodybutter. Jag skulle inte vilja missa en minut av den TV-serien, för jag har alltid undrat hur man luktade för länge sedan, om man hade dålig andedräkt och fett hår. Jag vill veta!

Dålig andedräkt?

Och så vill jag veta hur man pratade. Hur lät det när vikingarna kommunicerade med varandra? Hur lät det när Gustav Vasa skällde på sina rådgivare (han lär ju ha varit extremt ilsken av sig)? Hur pratade Birger Jarl? Lät det som isländska? Eller som något slags danska? Det blir programserien Historiepratarna.

Och så till slut: musiken för länge, länge sedan - hur lät den? Man har ju funnit en del gamla instrument vid utgrävningar. Men riktigt hur de användes - och när - det vet man inte. Bronslurarna till exempel. Man har gjort nutida rekonstruktioner, men de låter hemskt och är svårspelade. Skulle lurarna verkligen bröla så rysligt, eller har vi sentida människor missat något? Och hur lät det när man sjöng på stenåldern? För det gjorde man alldeles säkert - att sjunga ligger i människans natur. Jag är så nyfiken! Jag vill veta! Då ska jag titta på den tredje programserien: Historiespelarna.

Här kommer dansmusik från medeltiden - disco för det coola folket i hosor och snabelskor:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Poesi och toalettstolar

L'art pour l'art - är det någon av mina läsare som vet vad det är? Antar det. Det är franska och betyder ungefär "konst för konstens skull". Det vill säga att konst - riktig konst - ska skapas för sin egen skull, inte för vinnings skull, inte för att uppnå berömmelse och ryktbarhet eller av något annat, dolt skäl. Tavlan ska målas bara för att konstnären vill uttrycka något. Musikstycket ska komponeras och romanen skrivas bara därför att dess upphovsman vill - av hela sitt hjärta. Inte för att han/hon vill tjäna pengar eller ställa sig in hos någon sponsor eller mecenat. Skapandets källa ska vara skapandets glädje, eller tvång - i sig. L'art pour l'art.

Vincent van Gogh målade för att hans själ behövde det.
Han lär inte ha sålt en enda tavla under sin livstid.

Konst som tillkommit av andra skäl än lusten/behovet av att skapa, är den sämre? Mindre värd? Mindre vacker? Ja, jag tycker nog det. Böcker som är skrivna med avsikten att bli kioskvältande bestsellers är ofta stilistiskt slätstrukna och ointressanta. Som läsare märker man snart att författaren skrivit med vinst i sikte. Samma sak gäller konst och musik. Det hörs och känns, när det ligger beräkning bakom.

Andy Warhol med sin Brillobox.
Enligt min mening konst med vinst-syfte.

Men - denna högt ställda etik med krav på att bara skapa "sann" konst - hur går det ihop med att konstnären/författaren/komponisten måste leva också? Även en skapande konstnär måste ju äta, bo och klä sig. Och det finns väl inga yrken som har en sådan usel timpenning som de skapande konstnärerna?

Kan vara dyr i drift...

Fjärrvärme-växlaren i mitt hus gick sönder för en månad sedan. Det brusade som ett mäktigt vattenfall från pannrummet i källaren och vattnet i kranarna var så kokhett att det stod ångmoln ur vask och tvättställ. Jag blev rädd och ringde till en jour-montör. Han dök upp - visserligen på natten - tittade på värmeväxlaren och konstaterade att något inte var som det skulle. Vi bestämde att han skulle beställa en ny värmeväxlare. Besöket, som tog lite mer än en halvtimme, kostade närmare 4000 kronor. Samma sak när min toalett krånglade i höstas. Ett hembesök för att inspektera den trilskande vita stolen skulle kosta närmare 5000.

Hög timpenning? Knappast.

Hur mycket kan poeter som Bruno K Öijer eller Tomas Tranströmer räkna med i timlön? Eller en romanförfattare som Stig Larsson? Eller en dramatiker som Martina Montelius? Det tar lång tid att skriva en dikt, en prosatext och en teaterpjäs. Iallafall om den ska bli bra och i så hög utsträckning som möjligt likna den inre vision som upphovsmannen hade från början. Det krävs omarbetningar, omskrivningar i det oändliga, för att till slut uppnå det där destillatet som är det färdiga verket. Om det nu någonsin blir "färdigt".

Om man hör till den här gruppen med mikroskopiskt liten timlön - vad gör man?

1. Man håller fanan högt och destillerar - och svälter.
2. Man skaffar sig någon sorts försörjning - t. ex. krattar på kyrkogårdar eller delar ut reklam och försöker destillera på lediga stunder - om man orkar.
3. Man säljer sig till en betalande sponsor och lyder hans order och skapar bara det som han/hon vill betala för. (Förutsatt att det finns någon intresserad sponsor.)
4. Man ger upp. Slutar skapa. Slutar kämpa.

Jag hoppas att det nya året 2015 blir ett vänligt och bra år. Och att vår värld börjar förstå vad som är viktigt och värdefullt. På riktigt och i längden.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

God Jul, kära läsare!

Precis som förra året är det städat (med den så kallade hartassen, det vill säga slarvigt. Dammtussarna hopar sig under mattan så de inte syns) - och plastgranen är klädd. Denna jul har Stora-syster fått sin vilja igenom till slut: granen är vit med silverdekorationer. Den lyser som ett frost-fyrverkeri i sin hörna.

Vit.

När jag gick en utbildning i KBT-terapi för flera år sedan, berättade huvudläraren att just kring jul brukade väntrummet på hans akut vara fullt av deprimerade och ångestfulla kvinnor. De grät förtvivlat eller satt bara apatiskt stirrande. Vad var felet? Jo, julstressen. På allvar. Julgardiner, sillinläggningar, kakor, julklappar, juldukar och en strid ström av släktingar som skulle underhållas och bjudas på än det ena, än det andra. I sann KBT-anda fick damerna öva sig i att låta bli att stryka julgardinerna, låta bli att putsa fönster och skita i den hemgjorda syltan och handla på ICA istället. Men... det var svårt. För hemma fanns det män och svärmödrar som klagade och som inte på några villkors vis ville äta köpe-sylta och industri-pepparkakor.

Köpe-kakor går också bra!

Julaftonens slutsats: skit i att vara perfekt! Gör som jag just nu: gästerna kommer om en liten stund, men jag bloggar ändå. Och på köksduken är det en bauta-fläck. Och paketen - de är nästan ännu knöligare än förra julen, om det nu är möjligt...


God Jul, kära läsare!!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Det farliga utanförskapet Del II

Det kan vara farligt att inte bli sedd - särskilt när man är liten. Och allra farligast är det nog om man dessutom inte känner sig älskad för den man är. Om man på alla sätt försöker leva upp till ett kanske outtalat men ändå krävande föräldra-ideal - utan att få något för det och utan att ändå bli älskad, hur mycket man än anstränger sig. Då växer hatet bakom den välputsade ytan och den lydiga tystnaden.

I sandlådan.

En liten svarthårig pojke som inte passar in bland de andra små blonda pojkarna i sandlådan. Han sitter i sin egen hörna och leker med sin egen hink och spade. Med de andra får han inte leka, för han ser annorlunda och utländsk ut. Bredvid sandlådan står en barnvagn med en liten bebis. Bebisens mamma sitter på en bänk och läser tidning. Den lille svarthårige pojken böjer sig ner över barnvagnen för att titta på bebisen. Då börjar bebisen gallskrika. Mamman rusar fram och lyfter upp sin bebis.

Barnvagn, sent femtiotal.

Tjugo år senare ringer en vuxen man till mamman och ber om ursäkt för att han skrämde hennes bebis den där gången vid sandlådan.

Upplevelsen av att vara en skrämmande avvikare, en missanpassad, ett monster, växer sig allt starkare och skapar till slut ett sådant hat mot det egna jaget att det bränner sönder alla gränser och all förmåga till samexistens med andra människor.

Vad blir det av en sådan människa? Jo, i det här fallet blev resultatet den beryktade Lasermannen. En man som under ett par år i början av 1990-talet gjorde sig skyldig till tio mordförsök och ett mord. Samtliga offer var mörkhåriga med utländskt utseende. Lasermannen hatade sig sjäv, sin spegelbild och sitt namn. Tre gånger bytte han namn - med hopp om att också få en ny identitet, bli en annan: från Wolfgang Zaugg till John Stannerman till John Ausonius. Och det svarta håret blekte han till morotsrött.

Lasermannen - Zaugg, Stannerman, Ausonius.

Det är sig själv och sitt eget utanförskap han straffar när han skjuter. Det är ur det glödande självhatet som den destruktiva energin växer.

Måste det bli så? Kan man göra något för att förhindra att det kommer nya Lasermän? Ja, det kan man. Det gäller att vara uppmärksam på de utstötta, på dem som inte får vara med, på dem som redan tidigt riskerar att hamna utanför. Ensamheten, bristen på sociala kontakter och känslan av utanförskap - det är de farligaste fienderna vi har i vårt land. Det är de som skapar fördomar och främlingshat.

Imorgon är det Julafton - dagen då de ensamma känner sig allra ensammast och de utstötta allra mest utstötta.

Återkommer i ärendet God Jul!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Framgång eller etik?

För en kort tid sedan hade jag telefonkontakt med en person inom den s.k. människovårdande branschen - den privata delen av branschen. Personen - en man - är mycket lyckosam. Han har öppnat ett helt institut, alldeles på egen hand. Insitutet ligger i ett hus på en fin adress, mitt inne i stan. Han är stolt över sitt verk - mycket stolt. Med all rätt, eftersom han verkligen fått vandra en krokig väg för att komma till den fina adressen, mitt inne i stan. Missbruk och kriminalitet och en personlig resa liknande en berg-och-dalbana. En häftigt liv i händelsernas centrum, ibland balanserande på avgrundens rand.

Livet kan te sig som en berg-och-dalbana.

Alldeles på egen hand först och sedan tillsammans med en liten grupp vänner anträdde han resan inåt och nedåt. Genom sorg och svek och rädsla. Det var tufft - säger han med skärpa i rösten - men det var värt varje tår och varje droppe svett - för han kom i mål. Vännerna också. Han är stark och målmedveten. En riktig kämpe är han. Och mycket framgångsrik.

Framgångens man.

Nu vill han hjälpa andra att göra samma resa och sedan lära dem att leda andras resor. Det är det han gör på sitt institut i ett hus på en mycket fin adress. Här leder han resorna, som ett slags guide ner i underjorden. När jag hör honom prata undrar jag för mig själv om han känner till Dantes Inferno, möjligen. Men det säger jag förstås inget om. Jag känner att mina litterära funderingar inte riktigt platsar i sammanhanget.

Dante Alighieri - vandrade genom helvetet,
bland annat.

Från början hade jag lite tankar på om jag skulle anmäla mig till en kurs på institutet - kunskap är alltid bra, tycker jag. Och även om man inte håller med om allt, kan man ju skapa sig en egen uppfattning och en egen ståndpunkt, just på basis av de nya insikterna. Men ju mer han pratar, desto mer tveksam blir jag, för det skorrar lite falskt i sången om människokärlek. Det handlar så mycket om framgång, om att lyckas, om att synas och om att tjäna pengar. När jag berättar för honom om min verksamhet och min önskan att skapa en plats för samtal och berättelser - för alla människor, fnyser han. Och så säger han något som får mig att bestämma mig för att inte anmäla mig till någon kurs på hans institut. Han säger, att folk som inte har råd att betala ordentligt - sådana vill vi ju inte ha. Eller hur!! säger han. Dem får landstinget ta hand om, säger han. Jag blir tyst.

Bildtext överflödig.

"Sådana vill vi ju inte ha. Eller hur!?" Vem vill ha dem då? Ska psykiskt välbefinnande vara en fråga om ekonomi? Ska möjligheten att anträda resan in i sig själv och sina minnen vara en fråga om plånbokens storlek? Tydligen är det just det.

Min dröm är att alla som vill och behöver ska kunna få möjlighet att bli lyssnade på, att få berätta just sin berättelse - utan att måsta ha en sjukdomsdiagnos stämplad i pannan av något landsting. Att gå i samtal med en utbildad lyssnare och till ett rimligt pris, borde vara en rättighet för alla. Tänk, vad mycket lättare våra liv skulle bli då. Måste det förbli en dröm?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Dark horse

Dark horse.

Min erfarenhet är att man måste vara Någon för att få göra Något i vårt land. Är man Ingen får man inte göra Något. Det är i och för sig inte någon lag som förbjuder Ingen att göra Något - men det är liksom så svårt och så motigt att det i princip ändå kan betecknas som omöjligt. Trots att det inte är direkt förbjudet. För först måste Ingen bli Någon - annars går det inte att göra Något.

Plats för berättande.

Jag vill gärna arbeta med det som kallas livsberättelser. Det innebär att man samlar människor i små grupper och samtalar om vad man upplevt i sina liv. Det kan stanna vid att man berättar för varandra och tar del av varandras minnen och erfarenheter i muntlig form, men det kan också fortsätta, vidareutvecklas och dokumenteras i skrift. Men hur man än gör och hur det än sker, är detta berättande av största värde för dem som deltar. Man får berätta sin historia, blir sedd, speglad och upptäcker snart en viktig sak: att man inte är ensam.

Visst borde det vara lätt att få möjlighet att starta en sådan viktig verksamhet? Alla med lite "brains" kan ju lätt räkna ut vinsterna - både de sociala och de ekonomiska. Människor som känner sig osedda, ensamma och missanpassade kostar mycket pengar för samhället - oavsett ålder. Läkarbesök, sjukskrivningar, förtidspensioneringar, mediciner, sociala insatser av olika slag. Men det går inte att komma ifrån: vi människor lever inte av mat allena. Vi behöver mer än bara det timliga. Vi behöver stimulans för våra själar också, annars krymper de och skapar lidande eftersom de inte tillåts ta den plats de har rätt till. Själarna alltså.

Det är alltid värdefullt
att spegla sig i varandra.

Om nu Ingen brinner för att människor ska få berätta om sina liv i små grupper och vill starta en sådan verksamhet - på prov, får Ingen det? Nej, för då kommer Någon och frågar om Ingen är Någon. Och när Ingen svarar att "Nej, inte ännu", då säger Någon att det nog blir svårt, såvida inte Ingen kan tänka sig att arbeta utan ersättning förstås.

Jag tycker att det är urtråkigt att titta på hästkapplöpningar - jag är ärligt talat lite rädd för stora hästar. Men nu ser jag för min inre syn, när jag blundar, något häftigt. På banan springer alla hästarna. Det går fort och hovarna dundrar i marken. Så plötsligt hörs ett dån bakom klungan av hästar, ett stort moln av damm närmar sig som från ingenstans. Ur molnet frigör sig en stor svart häst. Manen fladdrar i vinden och hovarna mullrar. Plötsligt ter sig de andra hästarna ganska små och hjälplösa i jämförelse. Den stora svarta hästen dundrar förbi klungan och springer lätt i mål - långt före de andra hästarna. Alla är mållösa. Vad var det där?? Vad hände?? Jo, det var Ingen som kom i mål. Alldeles på egen hand lyckades den med att springa loppet - den också.

I mål.

Man kan hoppas och man kan drömma. Och "Dark horse" är en vacker vision om att till slut ändå lyckas uppnå det man arbetar för, trots att man inte är Någon bland de andra hästarna på banan. Hur det kommer att gå, vet man inte. Men man ska aldrig sluta hoppas och drömma. Aldrig.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kändis

Hotell eller fängelse?

Frågar man unga människor vad de vill bli när de "blir stora" är det faktiskt förbluffande många som svarar "kändis". Vadå för slags kändis, brukar jag undra då. Musikkändis? Forskarkändis? Filmkändis? Teaterkändis? Politikerkändis? Ganska ofta blir svaret lite svävande. Det är just "känd" man vill bli, inte primärt forskare, pianist eller politiker. Det är själva kändisskapet i sig man längtar efter, inte det hårda arbetet bakom en professionell karriär.

Hur länge är man kändis - egentligen?

Men - hur länge håller ett kändisskap som vilar endast på personens önskan att vara känd - inget annat? Ett år? Två år?

Det finns ett TV-program som heter Paradise Hotel. Jag vet att många med stort intresse följer programmet - framförallt ungdomar. Ett antal unga människor av båda könen bor isolerade på ett litet lyxhotell i Mexico. På hotellet finns kameror överallt, kameror som registrerar allt som händer i sovrum, på toaletter och verandor - hela tiden, konstant övervakning. Som på ett fängelse. Spriten flödar och i och med den föds konflikter; maktkamp, konkurrens, utmobbning, kraftmätning och sex, sex, sex - allt för öppen ridå. För mig ter sig paradis-hotellet som ett slags däggdjursforskning, som ett gorilla- eller schimpans-projekt, där man iakttar och beskriver olika beteenden hos djuren.

Kändisar?

Människorna i Paradise Hotel klär av sig och blir avklädda i både fysisk och psykisk bemärkelse - de står där totalt nakna. Som de luststyrda, hungriga, brutala varelser de är. Paradise Hotel är en tävling - den som vinner intrigspelet får en halv miljon.

Deltagarna i Paradise Hotel blir kändisar. De blir omskrivna i veckopress, på sociala medier. De blir inbjudna till premiärer och får äta gratismat. Men - vad är det dessa kändisar har åstadkommit? De har visat sig i TV i de mest intima situationer, de har avslöjat sina svagheter och styrkor i spelet om "The survival of the fittest". Men har de något av värde att ge till andra - något som förklarar deras kändisskap?

"Borde kanske inte ställt upp på det där..."

Deltagarna i Paradise Hotel blir snart bortglömda. Nya deltagare gör entré nästa säsong, nya skandaler, nya ansikten, nya kroppar som exponerar sig i solen - de "gamla" försvinner bort i glömskans dis, saknade av ingen. Hur intressant är det att om tio år intervjua en f.d. Paradise Hotel-deltagare? Vem minns då vem som gjorde vad och med vem? Och varför?

Jag tror att önskan att bli känd handlar om allas vår längtan efter att bli sedd, att inte vara ensam. Allt blir så mycket lättare då. Livet får liksom en extra dimension om det finns fler ögon som ser. Lycka, lidande, motgång, framgång, sjukdom, sorg - allt blir möjligare att överleva om man är sedd.

Måste tänka lite mer. Återkommer.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kropp och själ

Fika.

Lördagsfika i advent. Mina tonårsdöttrar och jag sitter vid köksbordet och dricker kaffe och äter bullar. Döttrarna pratar om vilka killar som är snygga - och vilka som inte är det. (Ett mycket vanligt förekommande samtalsämne.) Det är viktigt att se bra ut, säger de. Snygg näsa, inte för långt mellan ögonen, vackert hår, breda axlar, sex-pack på magen, en markerad haklinje och minst 185 centimeter lång. Och så en snygg och vältränad rumpa, förstås. Annars är det ingen idé att höra av sig eller göra sig besvär - om man är kille, alltså.

Har kanske en chans?

Men - är det inte viktigt hur killen ser ut på insidan, undrar jag. Man kan ju inte vara ihop med någon bara för att han ser ut som en skyltdocka. Hur länge står man ut med det? En vecka? Nej, det är klart, säger de. Han får ju inte vara tråkig och ha barnslig humor och dålig andedräkt. Hur ska han vara då, frågar jag - på insidan? Jo, han ska vara rolig och påhittig och snäll och lekfull. Och mogen och kärleksfull.

Troligen ganska chanslös...

Den äldre av döttrarna tänker djupt och säger att om man är för snygg när man är ung, då blir man tråkig eftersom man inte tycker att man behöver utveckla några andra talanger än att bara just se bra ut. Och där tror jag att hon har helt rätt. Om man bara är fixerad vid en yttre perfektion, torkar insidan bort i brist på stimulans. All energi går åt till att putsa ytan - göra den så skinande och slående som bara är möjligt. Vad händer då när ytan börjar krackelera? När det inte finns någonting bakom, annat än tomhet?

Den här texten är skriven bara för att introducera ett Youtube-klipp. Det handlar om att när man älskar någon, är det både kropp och själ man älskar. Inte kropp med tom själ, inte själ utan kontakt med det levande blodomloppet. Kropp och själ tillsammans i vacker harmoni - och det har inget med sex-pack, ögonbryn eller hårfäste att göra.

Här kommer två mycket olika artister i underskön harmoni: en gammal man och en ung kvinna. Det är femtiosju år mellan dem. Han lever fortfarande - hon är redan död. Inspelningen är hennes allra sista och gjord året innan hon hittades avliden i sitt hem, hon som lät som om Billie Holiday återuppstått. Här kommer de, Tony Bennett och Amy Winehouse - Body and Soul:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Man vinner alltid på att lyssna

Det har varit svårt att blogga dessa dagar. Jag vill ju egentligen inte ta politisk ställning i mina bloggtexter, men nu kan jag inte låta bli längre. Allt är politik - faktiskt precis allt. Utan undantag. Man kan inte bortse från detta faktum. Hälsa, skönhet, kärlek, mat, kultur, idrott, kläder, biltrafik, toastolar, åldringsvård, glasögon, psykoterapi och tandläkare - allt.

Val och extraval(ar).

Nu är det kaos i vårt svenska parlament. Tre aktörer står med nävarna knutna i byxfickan och vägrar sträcka fram handen, som småbarn i sandlådan. Låsningen är så total att det utlysts ett extraval i mars. Är det bra? Är det dåligt? Vad händer om valresultatet blir detsamma igen? Ska det bli ytterligare ett extraval då? Och kommer folk att orka gå till valurnorna igen, efter så kort tid? Och kommer politikerna att orka mobilisera all den kraft som behövs för att driva en ny valrörelse, så nära inpå den förra?

Valrörelse?

Politik är psykologi också. Kanske allra mest just det. Precis nu läser jag boken Lasermannen - en berättelse om Sverige av Gellert Tamas. Boken beskriver jakten på den mystiske lasermannen, som höll Sverige i ett järngrepp i 90-talets början, då främlingshatet långsamt men säkert började trappas upp i och med att Ny Demokrati gjorde entré på den politiska scenen. Parallellt med beskrivningen av polisarbetet och jakten på den gäckande skytten med lasersiktet som mördade och vådasköt människor med utländskt utseende, berättas också historien om den lille svarthårige pojken med tyska föräldrar som växte upp till en psykopatisk mördare. Hans ursprungliga namn var Wolfgang Zaugg - en liten blyg och strykrädd pojke - alltid ordentlig och ambitiös, men med ett hat pyrande inom sig. Ett hat mot sin stränga tyska mor, ett hat mot allt avvikande och en längtan att bli något stort, efter den stora revanschen.

Wolfgang Zaugg/John Ausonius
alias Lasermannen.

Särskilt en scen i boken har etsat sig fast i mitt minne. Den mörkhårige Wolfgang är tre år och sitter i sandlådan med förortskvarterets andra barn - alla blonda. Wolfgang är lite avvaktande, men vill gärna vara med och leka. Men när han försiktigt räcker fram en full hink med fin sand, ropar barnen "Svartingen får inte vara med!". Wolfgang grips av raseri och slår en av pojkarna med knytnäven. Kanske var det just i den stunden Lasermannen föddes. Ur raseriet över att bli avvisad, ur sorgen över att inte få vara med, att bli utestängd och utfrusen.

Kan vara en grym plats.

Vad har den lille arge pojken i sandlådan att göra med det parlamentariska kaoset? Jo, detta: jag tror att det är farligt att vägra lyssna, att vända sig bort och frysa ut. Det är då hatet och hämndbegäret växer. Det då som den utfrusne och bortvalde kan börja uppleva sig som en martyr - som har rätt att straffa andra, som har rätt att hämnas, som har rätt att skipa rättvisa - sin rättvisa. Är det inte den risken vi löper när vi säger att vi inte vill lyssna, inte vill sitta vid samma bord?

Den lille Wolfgang slutade aldrig hata. Utanförskapet ledde till hämndbegär och destruktivitet. Är det inte bättre att försöka förstå? Att ta på allvar? Att bemöta med respekt? Att möta med argument istället för tystnad? I min tankevärld vinner man alltid på att lyssna. Alltid.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Om duvor och människor

Mannen betraktar duvan. Och duvan mannen?

På en pinne i en glasmonter i ett gammalt museum sitter en uppstoppad duva. En man går långsamt fram och betraktar den. Han tittar länge, under tystnad - sedan går han vidare, till nästa utställningsföremål. Duvan sitter förstås kvar i montern. Där har den nog suttit mycket, mycket länge - den är ju uppstoppad. Många fler människor kommer att titta på den - senare. Många människor har redan tittat på den - förut. Det är därför den sitter i montern; för att folk ska kunna betrakta den.

En annan duva.

Men - tänk om duvans konstgjorda ögon av glas kan se? Tänk om duvan - från sin uppstoppade position, där på pinnen - kan betrakta dem som betraktar den? På samma sätt som den själv blir betraktad? Som varelser i tablåer. Som rör sig, obegripligt konstigt och i vissa mönster.

Uppstoppade människor?

En uppstoppad duva i en glasmonter. Människor i livets situationer, stiliserade till tablåer - rum som i mycket påminner om just ett liv i en glasmonter. Vad är det som skiljer dessa existenser åt? Våra liv passerar som ett skuggspel i en glasmonter. Men vem är det som ser? Är det Gud kanske? Eller är det den uppstoppade duvan?

Guds allseende öga.

Duvan från den allra första scenen kommer inte synligt tillbaka. Men den finns med hela tiden - som en ljudkuliss. Den uppmärksamme biobesökaren kan höra duvans kuttrande vid flera tillfällen i filmen. Osynlig betraktar duvan vad människorna sysslar med, där de rör sig i sina montrar. Duvan kuttrar. Förstår den vad den ser? Förmodligen inte, inte mer än vad vi förstår när vi betraktar den uppstoppade duvan i glasmontern på museet.

Vad är det då duvan får se? Människor som lever sina liv i väntan på något. Människor som lever sina liv bredvid varandra, utan att förstå eller ens vilja förstå varandra. Människor som likt pappersfigurer rör sig på en scen - likadan nu som då. Århundranden skiljer, men flyter ändå samman. Och så den ofattbara grymheten som människan (homo sapiens) är mäktig. Som en av de ledande rollerna i slutscenerna säger: "Är det rätt att använda människor för sitt eget nöjes skull?"

Något svar får han inte. Hans flera gånger upprepade, förtvivlade fråga, klingar obesvarad, kanske till och med ohörd. Hans rop på hjälp och duvans kuttrande - vad skiljer dem åt? Egentligen?

Den amerikanske konstnären Edward Hopper
- som också verkar ha hört duvans kuttrande.

Detta blogginlägg är ett försök till analys av Roy Anderssons gåtfulla film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Som jag ser det är filmen en levande kommentar till tre av världslitteraturens största giganter: August Strindberg, Franz Kafka och Samuel Beckett. Återkommer i ärendet!

(Två av ovanstående illustrationer är hämtade ur Roy Anderssons film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner.

Spider

I tvättstugan kan det hända mycket.

Jag går ner i källaren, till tvättstugan, med famnen full av tvätt. Jag närmar mig tvättmaskinen, huvudet fullt av tankar. Men så plötsligt avstannar tankeverksamheten. Det blir tvärtyst i min hjärna. För där på badkars-kanten, mot den vita emaljen, längst till vänster, skymtar något svart. Jag hajar till och känner hur hjärtat tar ett skutt i bröstet. Min första tanke är att bara vända om - ta det där med tvätten någon annan dag. Alternativt ringa någon av grannarna och be om hjälp att förpassa den svarta varelsen dit den hör hemma: i helvetet.

Gästspel från helvetet.

Jag vänder och börjar gå uppför trappan igen. Men halvvägs uppe slår det mig, hur absurt det är att en stor, fullvuxen människa inte klarar av att hantera en liten svart, om än lurvig, insekt med åtta små ben. Hur är det möjligt? Spindeln måste ju ha vida större anledning till rädsla och bävan än jag. Vem är störst? Vem är starkast? Vem är mäktigast? frågar jag mig. Men vad hjälper det? Alla rationella argument är som bortblåsta. Äckel och skräck styr mina steg...

Jag lägger ifrån mig tvätthögen.

Jag lägger ifrån mig tvätthögen på golvet i hallen och hämtar min stora sprayflaska med spindelspray - min trygghet. På darriga ben smyger jag tillbaka ner för källartrappan och går försiktigt in i tvättstugan. Väldigt försiktigt, eftersom jag inte vill att varelsen från helvetet ska flytta sig. Men - den sitter där den sitter, än så länge. Möjligen lite mer till vänster än nyss. Tänk om den plötsligt rusar iväg på sina lurviga åtta??

Tryggt att ha i skåpet.

I skydd av tvättstugedörren skakar jag flaskan - varelsen från helvetet får absolut inte se vad jag håller på med. Försiktigt kikar jag in. Så hoppar jag, ljudlöst och med andan i halsen, fram - som från tomma intet. Ha! Och så - fullt ös med sprayen! Spindeln sätter iväg i raketfart ner på badkarskanten - jag hoppar efter och sprayar, sprayknappen i botten. Halva flaskan går åt. Men varelsen från helvetet ger inte upp. Den rusar runt, runt på sina åtta. Men nu ser jag att de krumma, svartlurviga benen börjar ge vika. Jag sprutar ut resten av sprayflaskans innehåll. De åtta benen tycks klistra ihop sig. Blixtsnabbt trampar jag, allt var jag förmår, med min gummistövelklädda fot. Med all kraft krossar jag monstret. Hjärtat slår som en stångjärnshammare i bröstet. Det känns som jag sprungit ett halvt marathonlopp.

Gummistövlar är nödvändiga i
kampen mot varelser från helvetet.

Seger-rusig marscherar jag uppför trappan, hämtar tvätten och lägger den i maskinen. Nu kan jag tvätta! Victory! Och på golvet skymtar en liten svart fläck - det som blivit kvar av varelsen från helvetet.

Efter ett par timmar hör jag hur tvätten centrifugerat klart. Nu är det dags att gå ner och flytta över den i tumlaren. Fortfarande segerrusig efter den utmattande striden går jag ner i tvättstugan. Frimodig och bekymmerslös. På badkarskanten - längst till höger - ser jag något svart. En kompis till den nyss bortgångne från helvetet. Och nu är sprayen slut. Jag kniper ihop ögonen, öppnar tvättmaskinen under största möjliga tystnad. Blixtsnabbt river jag ut den fuktiga tvätten och pressar in den i tumlaren, trycker på startknappen och rusar uppför trappan. Den färdigtumlade tvätten - vem ska hämta den? Grannen?

Bildtext överflödig.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kirurgen som blev arg

Staffan Josephson har arbetat som barnkirurg. Nu är han 84 år. Sedan några år är han helt blind och bor på ett äldreboende i Stockholms innerstad. Eftersom Staffan Josephson, bortsett från blindheten, är en frisk och stark person, vill han gärna komma ut och röra på sig en halvtimme varje dag. Ensam kan han inte gå ut eftersom han ju inget ser. Därför har han ansökt om att få ledsagarhjälp. Men det får han inte. De som bestämmer i Stockholms stad menar att han får det han behöver på äldreboendet, något utöver det ska inte behövas: mat, städning och så fredagsmys med drink, kyrkobesök, herrklubb och målning (hur funkar det när man är blind??). Detta är aktiviteter skräddarsydda för de äldres behov. Men, säger barnkirurgen, jag är inte intresserad av att mysa med några dementa som det inte går att prata med, måla kan jag tyvärr inte och till kyrkan vill jag inte gå, eftersom jag är ateist.

Det är inte helt säkert att alla äldre
uppskattar ett Gudsord på vägen.

Men - nu är det som det är. Och barnkirurgen får träna inomhus så gott han kan. Minst en timme om dagen tränar han på sitt rum. Målningen hoppar han över.

Och det är heller inte säkert att alla
äldre gillar glada toner på dragspel...

Staffan Josephson säger ilsket: "De mänsklig behoven är inte bara att få mat i ansiktet och bli torkad i rumpan". Nu har han dragit Stockholms stad inför rätta. Han vill ha ett underskrivet dokument som garanterar honom en halvtimmes utevistelse per dag.

Att bli äldre är ingen barnlek.

Tydligen vet de som bestämmer vad man behöver när man blir äldre. Mat ska man ju få, förstås. Och hjälp med hygienen, om det behövs. En liten sherry och en småkaka kan man också få, om man har tur och hamnar på ett äldreboende som tillåter att människor i hög ålder smakar lite alkohol någon enstaka gång - fast det får förstås inte bli för mycket, för då kan det bli ett problem.

Lite lättöl kanske.

Jag har bloggat om det förr, detta att äldre människor tycks betraktas som ett särskilt folkslag. Ett folkslag som gillar glada toner, allsång, dragspel, lättuggad mat och ett kristet ord på vägen. Och det konstiga är att så fort man flyttar till ett äldreboende, då ändrar man genast smak. Har man inte gillat dragspel tidigare, så nog börjar man längta efter en glad dragspelstrudelutt så fort man flyttat in.

Snart dags för dragspelet?

Min mamma var en bortskämd dam med ganska speciella matvanor. När hon blev gammal och klen och inte orkade handla sin mat längre, flyttade hon till ett äldreboende. Hon var inte på något sätt dement. Mamma var oerhört nöjd med sitt boende - det var bara ett fel: maten. Den var på intet vis vad hon varit van vid - smakrika rätter med mycket grönsaker. Nej, nu serverades mjölstinna stuvningar och pulverkräm till efterrätt. Mamma var förtvivlad och började gå ner i vikt, eftersom hon inte klarade av att pressa i sig den stabbiga maten. "Det är äckligt och smaklöst!" klagade hon. Jag talade med ställets chef och berättade om mammas klagomål. Chefen tittade frågande på mig och sa: "Men vad konstigt! Gamla människor tycker ju om stuvningar. Det har aldrig varit några klagomål förut. Så konstigt..." Jag frågade om chefen själv åt av äldrematen. "Nej, absolut inte", svarade hon. "Sådan mat vill inte jag ha."

Lättuggat iallafall.

Hur kommer det sig att man som äldre plötsligt, som genom ett trollslag, får helt nya behov och en helt annan smak - i nästan alla avseenden?

Visst är det gåtfullt??

Förresten: min mamma fick till slut hjälp att handla sin mat själv, så att hon kunde få laga sådan mat som hon var van vid och tyckte om. Men - det var på ett villkor: att hon inte talade om det för någon av de andra på äldreboendet. Men det gjorde hon...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner