Det farliga utanförskapet Del II

Det kan vara farligt att inte bli sedd - särskilt när man är liten. Och allra farligast är det nog om man dessutom inte känner sig älskad för den man är. Om man på alla sätt försöker leva upp till ett kanske outtalat men ändå krävande föräldra-ideal - utan att få något för det och utan att ändå bli älskad, hur mycket man än anstränger sig. Då växer hatet bakom den välputsade ytan och den lydiga tystnaden.

I sandlådan.

En liten svarthårig pojke som inte passar in bland de andra små blonda pojkarna i sandlådan. Han sitter i sin egen hörna och leker med sin egen hink och spade. Med de andra får han inte leka, för han ser annorlunda och utländsk ut. Bredvid sandlådan står en barnvagn med en liten bebis. Bebisens mamma sitter på en bänk och läser tidning. Den lille svarthårige pojken böjer sig ner över barnvagnen för att titta på bebisen. Då börjar bebisen gallskrika. Mamman rusar fram och lyfter upp sin bebis.

Barnvagn, sent femtiotal.

Tjugo år senare ringer en vuxen man till mamman och ber om ursäkt för att han skrämde hennes bebis den där gången vid sandlådan.

Upplevelsen av att vara en skrämmande avvikare, en missanpassad, ett monster, växer sig allt starkare och skapar till slut ett sådant hat mot det egna jaget att det bränner sönder alla gränser och all förmåga till samexistens med andra människor.

Vad blir det av en sådan människa? Jo, i det här fallet blev resultatet den beryktade Lasermannen. En man som under ett par år i början av 1990-talet gjorde sig skyldig till tio mordförsök och ett mord. Samtliga offer var mörkhåriga med utländskt utseende. Lasermannen hatade sig sjäv, sin spegelbild och sitt namn. Tre gånger bytte han namn - med hopp om att också få en ny identitet, bli en annan: från Wolfgang Zaugg till John Stannerman till John Ausonius. Och det svarta håret blekte han till morotsrött.

Lasermannen - Zaugg, Stannerman, Ausonius.

Det är sig själv och sitt eget utanförskap han straffar när han skjuter. Det är ur det glödande självhatet som den destruktiva energin växer.

Måste det bli så? Kan man göra något för att förhindra att det kommer nya Lasermän? Ja, det kan man. Det gäller att vara uppmärksam på de utstötta, på dem som inte får vara med, på dem som redan tidigt riskerar att hamna utanför. Ensamheten, bristen på sociala kontakter och känslan av utanförskap - det är de farligaste fienderna vi har i vårt land. Det är de som skapar fördomar och främlingshat.

Imorgon är det Julafton - dagen då de ensamma känner sig allra ensammast och de utstötta allra mest utstötta.

Återkommer i ärendet God Jul!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner