Om duvor och människor

Mannen betraktar duvan. Och duvan mannen?

På en pinne i en glasmonter i ett gammalt museum sitter en uppstoppad duva. En man går långsamt fram och betraktar den. Han tittar länge, under tystnad - sedan går han vidare, till nästa utställningsföremål. Duvan sitter förstås kvar i montern. Där har den nog suttit mycket, mycket länge - den är ju uppstoppad. Många fler människor kommer att titta på den - senare. Många människor har redan tittat på den - förut. Det är därför den sitter i montern; för att folk ska kunna betrakta den.

En annan duva.

Men - tänk om duvans konstgjorda ögon av glas kan se? Tänk om duvan - från sin uppstoppade position, där på pinnen - kan betrakta dem som betraktar den? På samma sätt som den själv blir betraktad? Som varelser i tablåer. Som rör sig, obegripligt konstigt och i vissa mönster.

Uppstoppade människor?

En uppstoppad duva i en glasmonter. Människor i livets situationer, stiliserade till tablåer - rum som i mycket påminner om just ett liv i en glasmonter. Vad är det som skiljer dessa existenser åt? Våra liv passerar som ett skuggspel i en glasmonter. Men vem är det som ser? Är det Gud kanske? Eller är det den uppstoppade duvan?

Guds allseende öga.

Duvan från den allra första scenen kommer inte synligt tillbaka. Men den finns med hela tiden - som en ljudkuliss. Den uppmärksamme biobesökaren kan höra duvans kuttrande vid flera tillfällen i filmen. Osynlig betraktar duvan vad människorna sysslar med, där de rör sig i sina montrar. Duvan kuttrar. Förstår den vad den ser? Förmodligen inte, inte mer än vad vi förstår när vi betraktar den uppstoppade duvan i glasmontern på museet.

Vad är det då duvan får se? Människor som lever sina liv i väntan på något. Människor som lever sina liv bredvid varandra, utan att förstå eller ens vilja förstå varandra. Människor som likt pappersfigurer rör sig på en scen - likadan nu som då. Århundranden skiljer, men flyter ändå samman. Och så den ofattbara grymheten som människan (homo sapiens) är mäktig. Som en av de ledande rollerna i slutscenerna säger: "Är det rätt att använda människor för sitt eget nöjes skull?"

Något svar får han inte. Hans flera gånger upprepade, förtvivlade fråga, klingar obesvarad, kanske till och med ohörd. Hans rop på hjälp och duvans kuttrande - vad skiljer dem åt? Egentligen?

Den amerikanske konstnären Edward Hopper
- som också verkar ha hört duvans kuttrande.

Detta blogginlägg är ett försök till analys av Roy Anderssons gåtfulla film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Som jag ser det är filmen en levande kommentar till tre av världslitteraturens största giganter: August Strindberg, Franz Kafka och Samuel Beckett. Återkommer i ärendet!

(Två av ovanstående illustrationer är hämtade ur Roy Anderssons film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner.