Framgång eller etik?

För en kort tid sedan hade jag telefonkontakt med en person inom den s.k. människovårdande branschen - den privata delen av branschen. Personen - en man - är mycket lyckosam. Han har öppnat ett helt institut, alldeles på egen hand. Insitutet ligger i ett hus på en fin adress, mitt inne i stan. Han är stolt över sitt verk - mycket stolt. Med all rätt, eftersom han verkligen fått vandra en krokig väg för att komma till den fina adressen, mitt inne i stan. Missbruk och kriminalitet och en personlig resa liknande en berg-och-dalbana. En häftigt liv i händelsernas centrum, ibland balanserande på avgrundens rand.

Livet kan te sig som en berg-och-dalbana.

Alldeles på egen hand först och sedan tillsammans med en liten grupp vänner anträdde han resan inåt och nedåt. Genom sorg och svek och rädsla. Det var tufft - säger han med skärpa i rösten - men det var värt varje tår och varje droppe svett - för han kom i mål. Vännerna också. Han är stark och målmedveten. En riktig kämpe är han. Och mycket framgångsrik.

Framgångens man.

Nu vill han hjälpa andra att göra samma resa och sedan lära dem att leda andras resor. Det är det han gör på sitt institut i ett hus på en mycket fin adress. Här leder han resorna, som ett slags guide ner i underjorden. När jag hör honom prata undrar jag för mig själv om han känner till Dantes Inferno, möjligen. Men det säger jag förstås inget om. Jag känner att mina litterära funderingar inte riktigt platsar i sammanhanget.

Dante Alighieri - vandrade genom helvetet,
bland annat.

Från början hade jag lite tankar på om jag skulle anmäla mig till en kurs på institutet - kunskap är alltid bra, tycker jag. Och även om man inte håller med om allt, kan man ju skapa sig en egen uppfattning och en egen ståndpunkt, just på basis av de nya insikterna. Men ju mer han pratar, desto mer tveksam blir jag, för det skorrar lite falskt i sången om människokärlek. Det handlar så mycket om framgång, om att lyckas, om att synas och om att tjäna pengar. När jag berättar för honom om min verksamhet och min önskan att skapa en plats för samtal och berättelser - för alla människor, fnyser han. Och så säger han något som får mig att bestämma mig för att inte anmäla mig till någon kurs på hans institut. Han säger, att folk som inte har råd att betala ordentligt - sådana vill vi ju inte ha. Eller hur!! säger han. Dem får landstinget ta hand om, säger han. Jag blir tyst.

Bildtext överflödig.

"Sådana vill vi ju inte ha. Eller hur!?" Vem vill ha dem då? Ska psykiskt välbefinnande vara en fråga om ekonomi? Ska möjligheten att anträda resan in i sig själv och sina minnen vara en fråga om plånbokens storlek? Tydligen är det just det.

Min dröm är att alla som vill och behöver ska kunna få möjlighet att bli lyssnade på, att få berätta just sin berättelse - utan att måsta ha en sjukdomsdiagnos stämplad i pannan av något landsting. Att gå i samtal med en utbildad lyssnare och till ett rimligt pris, borde vara en rättighet för alla. Tänk, vad mycket lättare våra liv skulle bli då. Måste det förbli en dröm?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner