Dark horse

Dark horse.

Min erfarenhet är att man måste vara Någon för att få göra Något i vårt land. Är man Ingen får man inte göra Något. Det är i och för sig inte någon lag som förbjuder Ingen att göra Något - men det är liksom så svårt och så motigt att det i princip ändå kan betecknas som omöjligt. Trots att det inte är direkt förbjudet. För först måste Ingen bli Någon - annars går det inte att göra Något.

Plats för berättande.

Jag vill gärna arbeta med det som kallas livsberättelser. Det innebär att man samlar människor i små grupper och samtalar om vad man upplevt i sina liv. Det kan stanna vid att man berättar för varandra och tar del av varandras minnen och erfarenheter i muntlig form, men det kan också fortsätta, vidareutvecklas och dokumenteras i skrift. Men hur man än gör och hur det än sker, är detta berättande av största värde för dem som deltar. Man får berätta sin historia, blir sedd, speglad och upptäcker snart en viktig sak: att man inte är ensam.

Visst borde det vara lätt att få möjlighet att starta en sådan viktig verksamhet? Alla med lite "brains" kan ju lätt räkna ut vinsterna - både de sociala och de ekonomiska. Människor som känner sig osedda, ensamma och missanpassade kostar mycket pengar för samhället - oavsett ålder. Läkarbesök, sjukskrivningar, förtidspensioneringar, mediciner, sociala insatser av olika slag. Men det går inte att komma ifrån: vi människor lever inte av mat allena. Vi behöver mer än bara det timliga. Vi behöver stimulans för våra själar också, annars krymper de och skapar lidande eftersom de inte tillåts ta den plats de har rätt till. Själarna alltså.

Det är alltid värdefullt
att spegla sig i varandra.

Om nu Ingen brinner för att människor ska få berätta om sina liv i små grupper och vill starta en sådan verksamhet - på prov, får Ingen det? Nej, för då kommer Någon och frågar om Ingen är Någon. Och när Ingen svarar att "Nej, inte ännu", då säger Någon att det nog blir svårt, såvida inte Ingen kan tänka sig att arbeta utan ersättning förstås.

Jag tycker att det är urtråkigt att titta på hästkapplöpningar - jag är ärligt talat lite rädd för stora hästar. Men nu ser jag för min inre syn, när jag blundar, något häftigt. På banan springer alla hästarna. Det går fort och hovarna dundrar i marken. Så plötsligt hörs ett dån bakom klungan av hästar, ett stort moln av damm närmar sig som från ingenstans. Ur molnet frigör sig en stor svart häst. Manen fladdrar i vinden och hovarna mullrar. Plötsligt ter sig de andra hästarna ganska små och hjälplösa i jämförelse. Den stora svarta hästen dundrar förbi klungan och springer lätt i mål - långt före de andra hästarna. Alla är mållösa. Vad var det där?? Vad hände?? Jo, det var Ingen som kom i mål. Alldeles på egen hand lyckades den med att springa loppet - den också.

I mål.

Man kan hoppas och man kan drömma. Och "Dark horse" är en vacker vision om att till slut ändå lyckas uppnå det man arbetar för, trots att man inte är Någon bland de andra hästarna på banan. Hur det kommer att gå, vet man inte. Men man ska aldrig sluta hoppas och drömma. Aldrig.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner