Man vinner alltid på att lyssna

Det har varit svårt att blogga dessa dagar. Jag vill ju egentligen inte ta politisk ställning i mina bloggtexter, men nu kan jag inte låta bli längre. Allt är politik - faktiskt precis allt. Utan undantag. Man kan inte bortse från detta faktum. Hälsa, skönhet, kärlek, mat, kultur, idrott, kläder, biltrafik, toastolar, åldringsvård, glasögon, psykoterapi och tandläkare - allt.

Val och extraval(ar).

Nu är det kaos i vårt svenska parlament. Tre aktörer står med nävarna knutna i byxfickan och vägrar sträcka fram handen, som småbarn i sandlådan. Låsningen är så total att det utlysts ett extraval i mars. Är det bra? Är det dåligt? Vad händer om valresultatet blir detsamma igen? Ska det bli ytterligare ett extraval då? Och kommer folk att orka gå till valurnorna igen, efter så kort tid? Och kommer politikerna att orka mobilisera all den kraft som behövs för att driva en ny valrörelse, så nära inpå den förra?

Valrörelse?

Politik är psykologi också. Kanske allra mest just det. Precis nu läser jag boken Lasermannen - en berättelse om Sverige av Gellert Tamas. Boken beskriver jakten på den mystiske lasermannen, som höll Sverige i ett järngrepp i 90-talets början, då främlingshatet långsamt men säkert började trappas upp i och med att Ny Demokrati gjorde entré på den politiska scenen. Parallellt med beskrivningen av polisarbetet och jakten på den gäckande skytten med lasersiktet som mördade och vådasköt människor med utländskt utseende, berättas också historien om den lille svarthårige pojken med tyska föräldrar som växte upp till en psykopatisk mördare. Hans ursprungliga namn var Wolfgang Zaugg - en liten blyg och strykrädd pojke - alltid ordentlig och ambitiös, men med ett hat pyrande inom sig. Ett hat mot sin stränga tyska mor, ett hat mot allt avvikande och en längtan att bli något stort, efter den stora revanschen.

Wolfgang Zaugg/John Ausonius
alias Lasermannen.

Särskilt en scen i boken har etsat sig fast i mitt minne. Den mörkhårige Wolfgang är tre år och sitter i sandlådan med förortskvarterets andra barn - alla blonda. Wolfgang är lite avvaktande, men vill gärna vara med och leka. Men när han försiktigt räcker fram en full hink med fin sand, ropar barnen "Svartingen får inte vara med!". Wolfgang grips av raseri och slår en av pojkarna med knytnäven. Kanske var det just i den stunden Lasermannen föddes. Ur raseriet över att bli avvisad, ur sorgen över att inte få vara med, att bli utestängd och utfrusen.

Kan vara en grym plats.

Vad har den lille arge pojken i sandlådan att göra med det parlamentariska kaoset? Jo, detta: jag tror att det är farligt att vägra lyssna, att vända sig bort och frysa ut. Det är då hatet och hämndbegäret växer. Det då som den utfrusne och bortvalde kan börja uppleva sig som en martyr - som har rätt att straffa andra, som har rätt att hämnas, som har rätt att skipa rättvisa - sin rättvisa. Är det inte den risken vi löper när vi säger att vi inte vill lyssna, inte vill sitta vid samma bord?

Den lille Wolfgang slutade aldrig hata. Utanförskapet ledde till hämndbegär och destruktivitet. Är det inte bättre att försöka förstå? Att ta på allvar? Att bemöta med respekt? Att möta med argument istället för tystnad? I min tankevärld vinner man alltid på att lyssna. Alltid.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner