Pappan - på spaning efter ett liv

Pappan heter en bok som jag nyss läst. Bokens författare heter Kristian Petri. Omslaget är vackert - ett foto från det sena femtiotalet, tonat i solgult. Det föreställer en liten pojke och hans mamma, båda skrattar. Pappan - som boken handlar om - är inte med på bilden. Han är frånvarande. Men ändå inte - för jag misstänker att det är han som tagit bilden. Och den lille pojken är förstås författaren själv.

Kristian Petris
Pappan

Och precis så är det i den här boken: pappan är så närvarande som en människa kan bli, men ändå flyktigt frånvarande. Vem var han - egentligen? Pappan? Människan som kallades pappa?

Berättelsen börjar med pappans sjukdom och död; den hemska historien om sonens kamp mot vårdapparatens likgiltighet och tystnad inför lidandet. Sjukdomen och döden drabbar - det kan sonen inte ändra på, fast han så önskar att han kunde ändra ödet. Inte heller kan han tvätta bort förnedringen - fast han försöker. Måste det bli så? Här liknar Pappan på många sätt en annan bok, som också handlar om en pappa som mals ned av vård- och omsorgsapparaten: Så dödar vi en människa av Stefan Gurt.

Kristian Petri
- författare och regissör.

Men där upphör också likheterna. För Pappan handlar egentligen mest om sonen och sonens försök att i efterhand nå fram till den människa som han kallade pappa. Han söker i brev, i minnet, bland pappans efterlämnade saker - finns svaren där? Svaren på alla de frågor som blivit obesvarade: Varför berättade du inte? Vad tänkte du? Vad ville du? Vem var du? Varför lämnade du mig?

Författaren vandrar för att kunna tänka - tänka sig in i sorgen, tänka sig ut ur sorgen, för en stund tänka sig bort från ångesten. Pappans och hans eget öde glider ihop. Några svar får han inte, men ett slags visshet. Att de älskade varandra - pappan och han. Att de är lika - till förblandning lika. Inga svar, men heller inga nya frågor. Och ett slags tröst i den vissheten.

Far och son. Och son och far.

Jag har också förlorat mina föräldrar. Och jag känner tyvärr alltför väl igen kampen för ett värdigt slut - en kamp som också blev fruktlös. Förnedringen kom, trots mina ansträngningar. Trots att jag tilltrodde mig kraften att lyfta bort lidandet, misslyckades det. Men minnena av de smala axlarna, den feberheta pannan och den plötsligt så lilla handen upphör till slut att vara dominerande - de blandas med andra minnen: diskussionerna, skratten, vredesutbrotten, konflikterna, glädjestunderna. Bilden blir hel. Bilden av en människa. Hur väl man nu kan känna en annan människa. Kanske förblir det allra innersta en väl förborgad hemlighet ändå.

Läs Pappan! Det är en vackert skriven bok och en hyllning till kärleken och tankens kraft.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner