| Alice Babs - musik, ljus och glädje. |
Läste i tidningen att Alice Babs begravts i Sollerö kyrka - i närvaro endast av de närmaste. Det blev ingen stor manifestation med kändisar i en oändlig defilering runt kistan. Kanske lika bra. Jag vet inte. Jag är ambivalent. Vad är värdigast och vackrast - och för vem? För den efterlevande familjen? För den döda? För alla dem som beundrat på avstånd? Är man en stor stjärna, så finns det så många som vill hylla och minnas. Detta samtidigt som de allra närmaste vill ha möjlighet att ta farväl i lugn och ro. Lösningen kanske blir en stor minneskonsert där alla beundrare får komma. Men det är ändå inte samma sak.
| Sollerö kyrka. |
Dödsrunan - skriven av begravningens officiant, en präst som var mycket nära vän till Alice - berättar om en ljus själ som spred glädje omkring sig vart hon än kom. Den glittrande glada blicken som lyste så vänligt, den absolut klockrena stämman och den oförställda glädjen över musikens makt. Vem kunde förmedla detta bättre än Alice Babs? Och ännu i mycket hög ålder. En jublande sång till Guds ära - Alice Babs var tydligen djupt troende. Och symbolen i dödsannonsen har jag aldrig tidigare sett: orden GOD och LOVE korsade, så att de bildar ett kristet kors. Guds kärlek.
I ett tidigare blogg-inlägg för länge sedan skrev jag om att det finns dur- och mollpersoner. Alltså personer som antingen föredrar det ljusa, glada, positiva - eller personer som dras till mörkret, det sorgsna och pessimistiska. Själv tillhör jag tveklöst det senare släktet. Så mycket att jag ibland kan tycka att dessa "glada skitar" ibland kan te sig ytliga och oseriösa. Jag är också fullt övertygad om att den roligaste humorn växer ur det stora allvaret. Det är i kontrasten - i reliefen mellan ljus och mörker - som humorn uppstår.
Men Alice Babs är så oerhört, glittrande skicklig, att man lägger frågeställningen om dur och moll, om ljus och mörker åt sidan. Hon är bara så självklar i sin strålglans. För att hylla hennes minne kommer här The Real Group med ett Count Basie-medley. Utan att Alice banat vägen, hade detta aldrig funnits.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar