Kor och konst

Jag fick aldrig träffa min morfar. Han dog av en stroke 1939 - strax innan det andra världskriget bröt ut. Han var född 1860. Jag föddes 98 år senare - tala om långa generationer. Samtliga medlemmar i min gren av släkten har fått barn sent i livet.

Biskop Esaias Tegnér
- melankoliker, precis som morfar.

Morfar är för mig en ganska okänd person. Han var grosshandlare, spelman och lär ha varit mycket melankolisk. Inte så konstigt med tanke på att han förlorade nästan hela sin första familj - fru och tre av fem barn i Spanska sjukan 1918. Två år senare träffade han min mormor och fick två nya barn med henne - varav sonen avled i leukemi när han var åtta år. Inte undra på att stackars morfar var melankolisk! Jag skulle ha blivit galen av sorg och rasat mot ett sådant grymt öde.

En skugga är morfar.

Morfar är en skugga för mig, men en sak har jag burit med mig genom livet - några ord som han lär ha yttrat ganska ofta. Så här sa han: "Man behöver inte vara ko för att känna att mjölken är sur." Det är intelligent sagt, tycker jag. Man behöver inte vara kompositör för att få tycka att ett musikstycke är dåligt. Man måste inte vara konstnär för att få tycka att en tavla är ful. Och man måste inte vara författare för att få säga att en berättelse är dåligt komponerad. Och man måste alltså inte vara ko för att konstatera att grädden faktiskt har surnat. Tyvärr.

"Man behöver inte vara ko
för att känna att mjölken är sur."

Man ska alltså kunna vara kritisk mot något utan att genast få kommentaren: "Kan du göra det bättre själv, kanske?!"

Det här var en lång inledning till en kritisk kommentar om en novell. Jag är ju skribent själv, men har aldrig pretenderat på att vara någon skönlitterär författare. Ärligt talat vet jag inte om jag skulle klara av att driva ett helt bokprojekt - från den trollbindande upptakten till finalen, där alla berättelsens linjer löper samman, efter att ha tvinnats precis rätt antal gånger för att läsaren inte ska tröttna och lägga ifrån sin boken. Jag har precis avslutat läsningen av en berättelse av John Ajvide Lindqvist: Gräns. Den första av tio berättelser i samlingen Pappersväggar.

John Ajvide Lindqvist:
Pappersväggar.

Upptakten är djupt fascinerande, och helt realistisk. Det psykologiska skeendet möjligt, men gåtfullt. Berättelsen fortsätter på samma sätt, ända fram till de sista sidorna. Det är då det psykologiskt gåtfulla får sin förklaring. Och det är då läsaren - iallafall jag - blir berövad hela det tankebygge man blivit serverad. Mattan dras undan - och slutet blir abrupt och absurt. Det övernaturliga kommer in som en "Deus ex machina" från ovan och sätter en stum och orubblig punkt för skeendet. Kompositionen blir rumphuggen. Som en symfoni med en alldeles för kort final. Eller som en film med en konstruerad och ologisk slutscen. Det känns som att författaren plötsligt fick bråttom att få slut på bygget. Som att han tappat fotfästet i sin egen text-väv, halkat av banan och givit upp.

Kanske är jag överkritisk och pretentiös, men - för att travestera morfar - jag kan inte låta bli att notera att mjölken surnat en aning. Detta trots att jag inte är någon ko.

Förresten: kor dricker väl inte mjölk?

Kritisk?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner