Den eviga kampen i hönsgården

Slavenka Drakulic.

I lördagens Dagens Nyheter ställer författaren och journalisten Slavenka Drakulic frågan, varför det finns så få (om några) skönlitterära skildringar av det kvinnliga åldrandet - skrivna av kvinnor. De manliga författarna är mycket öppnare om det egna kroppsliga och själsliga förfallet, skriver hon: avtrubbning, glömska och impotens. Vad beträffar kvinnorna handlar det mera om skildringar av specifika sjukdomstillstånd som alzheimer - inte åldrande-processen i sig. Eller "gamlandet" som poeten Sandro Key-Åberg uttryckte det.

Sandro Key-Åberg.

Drakulic är påläst och kan verkligen grunda sin fråga i fakta: tydligen finns inga skildringar av kvinnor om den åldrande kvinnans fysiska och själsliga liv. Däremot en hel del av män om åldrande kvinnor. Men - då handlar det ju om ett perspektiv utifrån. Hur kommer detta sig? Jag har tänkt och jag tror att jag möjligen kan ha en teori - och det är ingen rolig teori. Men först måste jag berätta om vad som hände när jag gick i gymnasiet och en kamrat ville att jag skulle gå med i skolans "Kvinnogrupp". Jag ville inte, men hon tvingade mig. Det blev bara ett enda möte för min del.

Kvinnogruppens ordförande.

"Kvinnogruppen" bestod av tre ilskna tjejer som var arga på allt - inte bara pojkar, utan allra mest på andra tjejer. Mötet utgick ifrån övertygelsen att världen skulle vara en mycket fridsammare och fredligare plats om kvinnorna fick bestämma. Då, sa de tre ilskna tjejerna, skulle det inte vara några krig, inga bomber och kanoner. Men - mötet övergick snart till en livlig diskussion om vilka tjejer i skolan som var snygga, vilka som var fula och vilka som var allra fulast. Detta trots att "Kvinnogruppen" bestod av de tjejer som påstod sig stå över utseende-fixeringen. Jag blev fundersam. Det kändes på något sätt som att de inte riktigt var klara över att de balanserade på en väldigt slak lina över den bråddjupa avgrunden mellan teori och praktik. Jag lämnade "Kvinnogruppen" innan jag ens blivit medlem. Jag kände mig skrämd av all denna vrede och kände inte alls något behov av att krossa vare sig mansgrisarna eller modedockorna.

Mannens utveckling
enligt "Kvinnogruppen".

Åter till Slavenka Drakulics undran. Varför skriver inte kvinnliga skönlitterära författare om hur det är att uppleva åldrandets nedbrytningsprocess - kanske långsam, men ändå obönhörlig? Jo, därför att de inte har "råd". Därför att de inte kan ge upp kampen mot systrarna. Att vinka med den vita flaggan är en väg man inte beträder. Man ger aldrig upp kampen om skönheten och ungdomen - iallafall inte förrän man är på det allra sista upploppet. Att beskriva sitt åldrande skulle vara att ge upp skönhets-konkurrensen med de andra honorna - lämna "walk-over". Man gör bara inte det.

Några vanligt förekommande kommentarer, kvinnor emellan:

- Kolla på henne! Vad gammal hon ser ut!!
(Tanke: jag ser minsann inte så där gammal ut!! Eller??)

- Men Guud, vad hon har åldrats!!
(Tanke: jag har inte åldrats i den takten iallafall!! Eller?)

- Oj, vad rynkig hon är!
(Tanke: Ha! Jag är inte alls rynkig! Kanske lite, men inte så mycket som hon! Eller?)

- Jaha - hon har visst varit hos plastikkirurgen...
(Tanke: Sådana insatser tänker jag inte ägna mig åt! Inte än iallafall...)

Men - förresten. Slavenka har missat en bok! En fantastisk och hemsk och skrämmande bok om en kvinnas åldrande, skriven på det allra sista upploppet: Kerstin Thorvalls Upptäckten. Men så var detta en kvinna som vågade vara både ful, hemsk och motbjudande självutlämnande. Och oerhört provocerande - inte minst gentemot de andra hönorna i hönsgården.

Kerstin Thorvall - unik på många sätt.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner