Aikiia!

För väldigt längesedan - året innan Björn Borg vann Wimbledon för första gången - var jag en sommar i England. Det var efter första året på gymnasiet. Jag var sexton år och hade nästan aldrig varit någonstans utan mina föräldrar - och nu skulle jag vara borta i över två månader. Jag minns att jag var livrädd när jag skulle gå ombord på planet på Arlanda, det kändes som att gå till sin egen avrättning. Benen skakade och ögonen tårades. Och flygresan blev en riktig rysare - när vi skulle landa på Heathrow var det smog, så planet fick cirkulera i luften så länge att passagerarna blev flygsjuka.

Inte lätt att landa när det är smog.

Men - det blev en riktigt rolig sommar. Familjen jag skulle bo hos bodde i en liten stad ganska nära London som heter Tunbridge Wells - en stad som påminner mycket om miljön i Morden i Midsomer. Pappan arbetade på något slags läkemedelsbolag och mamman var skådespelare och så hade de två barn, Crispin och Lucinda - riktiga Shakespeare-namn. Jag fick umgås med hela släkten, en samling mycket pratglada och sällskapliga människor som älskade att vara tillsammans och bjuda på middagar. Morfar läraren som deklamerade poesi och drack öl - massor av öl. Farmor lärarinnan som visste allt om hur man uppför sig och ännu mera om den engelska grammatiken, faster fysikern som forskade på något slags partiklar och hennes man - som också forskade på något slags partiklar. Och så farbror som ägde en bokhandel och som älskade Strindberg, men höll på att skratta ihjäl sig när jag läste högt ur Röda Rummet - på svenska. Något konstigare hade han aldrig hört, påstod han.

Kvällsfika för morfar läraren från Wales.

Maten var hemsk - för det här var på den tiden när det engelska köket var just engelskt. Späckpaj, fiskpudding, köttfärspudding och får med mintsås. Grönsaker förekom bara kokta till oigenkännlighet och dränkta i smör. Det var inte lätt... Och varje morgon stekte pappan grisnjure till frukost.

Fiskpudding...

Huset var mycket fashionabelt inrett - det påminde nog ganska mycket om hur Hollywoodfrun Maria Montazami valt att ha det hemma: stora, mörka, blommiga soffor, kristallkronor, heltäckande mattor, tunga gardiner och konstgjorda blomsteruppsatser i jättestora mönstrade porslinsurnor. Och så var där massor med tavlor - på senapsgula väggar. Jag var i chock. Och så var det mycket svårstädat...

Svårstädat.

En dag mot slutet av min vistelse hos familjen, berättade mamman att en ny butik hade öppnat i staden. En "very Swedish" och "rather awful" affär, minsann. Självklart blev jag nyfiken - när man är utomlands blir man ju snabbt väldigt patriotisk, även om man inte varit det tidigare. Mamman hade hört av en väninna att det som fanns därinne i affären var så rysligt smaklöst. Fyrkantigt och tråkigt och fantasilöst. Så väldigt "non-British".

Jag fattade först ingenting. Trodde att det handlade om något slags souvenirshop med dalahästar, vikingar och trä-älgar. Så jag frågade mamman vad den där hemska affären hette. "Den heter något konstigt", sa hon. "Det går inte att uttala, något svenskt - som låter konstigt. Vad var det nu? Jo: Aikiia heter den!" Aikiia? Vad var det? Det lät ju snarare som något från Grönland, tänkte jag. Eller kanske Japan. Dagen därpå gick jag till Aikiia för att se vad det var. Och tala om lycka när den bekanta skylten dök upp i ett gathörn: IKEA. Det var en liten, liten butik med IKEA-möbler som öppnat. Och jag verkade vara den enda besökaren. Jag hoppas att det gick bra för Aikiia sommaren 1975 - men jag tror inte det. Tyvärr. För det var just precis vad de hade behövt i Tunbridge Wells.

Känns tryggt och hemvant.

Copyright: Åsa Adolfson Wallner