En riktig karl

Nu är renoveringsarbetet avslutat! Min make har lagt golv och byggt en vägg - med dörr i. Och jag har tittat på och langat verktyg som jag inte visste namnet på. Och så har jag hållit emot när han har sågat och hållit upp när han har spikat. Full av beundran är jag - för jag är totalt okunnig. När min make var liten var han med när hans far och de andra männen i byn byggde och hamrade och spikade. Alla män gjorde sådant. Alla män kunde nog fixa till ett litet hus om det var nödvändigt.

Kan alla män bygga ett litet hus?

Måste man kunna sådant för att vara en "riktig karl"? Min pappa musikprofessorn kunde inget praktiskt alls. (Jo, en sak kunde han, ibland iallafall: byta färgband i skrivmaskinen. Men där gick nog gränsen). Jag kan inte minnas att jag någonsin såg honom slå i en spik eller skruva i en skruv. Såga kunde han inte heller och vad som fanns under bilens motorhuv hade han ingen aaaning om. Knappast heller hur bilen skulle köras. Men eftersom vi bodde i en stor och ganska gammal villa, var det ofta behov av praktiska insatser. Saker och ting gick ju sönder titt och tätt. Avlopp pajade, revetering ramlade ner, altanen behövde nytt räcke, oljepannan gick sönder och taket skulle sopas och läggas om. Och köksgolvet snyggas upp och trappräcket fixas till och... Det var mycket och det hände ständigt nya saker. Det tog helt enkelt aldrig slut.

Fattar noll...

De manliga grannarna i området klarade i regel mycket själva. De var händiga och påhittiga. Så inte min pappa - han blev förskräckt när något hände med huset. Då tillkallades snickar Pettersson, målarmästare Svensson och plåtslagare Olsson. De kom, de såg och de verkade - och pappa betraktade dem beundrande. "Å, vad ni kan!" brukade han säga. Och när de frågade honom vad han trodde skulle funka bäst, en bräda här eller en bräda där - då svarade han alltid: "Det blir säkert alldeles utmärkt vilket som!"

Riktiga karlar?

Snickar Pettersson, målarmästare Svensson och plåtslagare Olsson tittade skeptiskt. Ett sådant svar hade de inte väntat sig - inte av en man iallafall. Fattade han ingenting, den där karln?? Nej, det gjorde han inte. Och var han verkligen en riktig karl - den där professorn? Man kan ju undra... Pappa visste att snickar Pettersson, målarmästare Svensson och plåtslagare Olsson skrattade åt honom. Och det skämdes han för. Men - vad kunde han göra åt saken? Den enda apparat han förstod sig på var ju skrivmaskinen.

Också en apparat.

Hur kunde det bli så här? Jo, min farfar hade dött när pappa var liten och sedan fick han växa upp med mor och syster. Det fanns inga män i närheten som kunde visa honom hur man slår i en spik och sågar en bräda. Led han av detta? Det vet jag inte. Borde han kanske gått på snickerikurs? Målerikurs? Golvläggningskurs? Och framförallt: bilmekarkurs? Ärligt talat tror jag inte att det hade varit någon idé. Han trivdes allra bäst bakom sin skrivmaskin - där levde han med sina tankar och sitt språk och sin musik. Jag tror att man ser till att lära sig det man är intresserad av - på något sätt. Är man inte intresserad, då lär man sig inte. Hur mycket man än skäms över sin okunskap.

Litet - men svårt att bygga ändå.

En gång, när pappa berömde snickar Pettersson för hans arbete med altanen och samtidigt ursäktade sig, sa snickaren: "Men professorn kan skriva - det kan inte jag!" Det var fint och klokt sagt. Och efter det var pappa alltid mycket glad när snickar Pettersson dök upp med sin verktygslåda.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner