En kamp

Är kyrkan snäll?

Och jag som trodde att präster var snälla. Att Svenska Kyrkan var en fin och medmänsklig arbetsplats där man brydde sig om varandra och hade ögonen öppna för om någon medarbetare verkade ha det svårt.

Trodde jag verkligen det? Nej, det gjorde jag inte. Tyvärr. Undersökningar visar att arbetsmiljön inom Svenska Kyrkan är en av de sämsta i vårt land. Min kompis prästen, som jag skrivit om tidigare i min blogg, kunde rapportera om hur de kristna tjänarna betedde sig mot varandra och jag lyssnade med stigande förvåning. Mobbning, skitsnack och "backstabbing" hörde till vardagen i denna heliga institution som hyllar devisen "Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det skall ni också göra för dem."

Guds tjänare.



Igår sändes TV-dokumentären Och förlåt oss våra skulder, producerad av den alltid lyhörde Tom Alandh. Dokumentären handlade om Inger Svensson - den första kvinnliga prästen i Växjö stift. Växjö har av hävd varit ett starkt fäste för kvinnoprästmotståndet i vårt land. Och de godhjärtade och rättrogna Jesu tjänare gjorde verkligen sitt yttersta för att skrämma bort den unga Inger Svensson från prästbanan. Mobbning, uteblivna stipendier och nattliga, anonyma telefonsamtal m.m. Men Inger Svensson stod på sig. Hon bet sig fast vid vad hon kände var hennes kall och blev till sist ändå vigd till präst. Fast inte i stiftets huvudkyrka Växjö-domen, utan i Kalmar.

Om det berodde på dessa år av press och skrämsel eller om det berodde på något annat - så utvecklade Inger Svensson ett alkoholberoende. Hon drack för mycket helt enkelt - så mycket att hon inte klarade av att sköta sitt åtagande som präst i en liten församling på Ölands östra sida. Samma församling som hon vuxit upp i och med pappa kyrkoherden som chef. Sjukskrivningsperioderna kom allt tätare. Till slut blev hon förflyttad och degraderad. Men gav upp sin kall, det gjorde hon inte.

Inger Svensson 1945-96.

Tom Alandh gör sitt yttersta för att ta reda på varför det blev så här. Han frågar kolleger, församlingsmedlemmar, organister och kyrkvaktmästare - och så Inger Svenssons båda äldre systrar. Bilden av en godhjärtad och omtänksam människa blir allt tydligare. En människa som brydde sig och som gjorde den allra minsta begravning till en minnesvärd gudstjänst. Men också - och kanske ännu mera - bilden av en mycket ensam människa. Systrarna kniper ihop sina munnar. "Hur tror ni Inger mådde?", undrar Alandh. "Hade hon det ensamt i en stora prästgården med elva rum?", frågar han. Systrarna tittar oförstående in i kameran och skakar på sina välfriserade huvuden. "Vi hade aldrig några djupare samtal med vår syster", säger de och tittar bort. "Vi vet inte."

"Vi hade aldrig några djupare samtal med vår syster"... Lillasyster Inger, som så kämpat för sin tro, men som gick under av sitt missbruk, hade förblivit en främling för sina närmaste. Jag tror, med stor säkerhet, att svaret på Tom Alandhs fråga är: ensamhet. Ingen såg denna kämpande ande - vare sig familj eller kyrka. Alla valde att titta bort. Och Gud, som hon så träget tjänade, måste ha blundat ganska ordentligt.

Bättre tider, förhoppningsvis.

Jag hoppas att prästen Inger Svensson numera sitter på Hans högra sida däruppe och pustar ut efter sin långa kamp, upprättad och rikligen belönad.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner