Magiskt?

(Kära läsare, det är inte så att jag slutat blogga. Alls inte. Det är bara så att jag ibland tänker extra djupt på vad jag vill skriva om - egentligen. Och på vad som verkligen är viktigt att förmedla. Ska man skriva - ska det vara om något som verkligen berör, både den som skriver och den som läser.)

Jag antar att mina läsare känner till fenomenet "magiskt tänkande". Om inte, kommer här ett exempel.

Farlig!

När jag var liten var jag helt övertygad om att det var farligt att gå på de runda brunnslocken i gatan, och att det var lyckan att gå på de fyrkantiga. Det hade min bästis sagt - och då var det så. Vi var oerhört försiktiga - undvek minutiöst de runda och trampade minst tre gånger på de fyrkantiga. I början - det första halvåret - kunde det någon enstaka gång hända att vi trampade på fel sorts brunn och då var skräcken ett faktum. Vad skulle hända? Skulle vi dö? Skulle mamma och pappa dö? Skulle vi bli sjuka? Få dåliga betyg? Tappa håret och vakna skalliga? Aldrig få någon pojkvän? Jag tror inte att det gick en enda dag utan att vi plikttroget följde våra gatubrunns-ritualer.

Ännu farligare...

Min bästis och jag umgås fortfarande, men numera är det bara jag som undviker de runda och ivrigt trampar på de fyrkantiga. Hon har glömt hela historien - sund som hon är. Ibland slår tanken mig: tänk om det var de runda jag skulle ha trampat på - istället??

Varför tänker jag så här? Och varför börjar jag inte helt sonika att trampa på de runda istället - bara för att testa? Ja, varför?

Vad var det jag sa?

Som mina läsare antagligen märkt, så har jag ett lite kluvet förhållande till Sveriges sagodrottning Astrid Lindgren. (Jag tycker att det finns andra - eller fler, åtminstone: Elsa Beskow och Maria Gripe till exempel.) Hittills har jag sett två av de tre TV-programmen om Astrid som visats i SVT.

Varje program inleds med att Astrid Lindgren själv läser följande rader: Tänk dig att du aldrig i livet hade hört någon saga. Tänk om du inte visste vad en saga var för någonting. Jag undrar om inte du då också skulle bli lika häpen och lycklig som jag blev den gången då jag hörde min första saga.

Astrid Lindgren.

Det är så vackert. Hennes röst är liksom spröd som glas av klokhet och av god vilja. Läsningen ackompanjeras av snöflingor som singlar genom den grå luften - som över den ensamme lille pojken på parksoffan i Mio, min Mio och som snöflingorna som faller över den döende lilla flickan med svavelstickorna i H.C. Andersens berömda saga.

Sagans snö.

Visst är det fint med sagor. De ger oss nya perspektiv och tankens och fantasins obegränsade frihet. Men, sagornas värld kan vara farlig också. Den kan trollbinda oss så hårt att vi nästan inte kommer loss ur dess grepp. Om det ska jag berätta en annan gång - kanske imorgon.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner