lördag 10 januari 2015

Nyckeln till framgång

Nyckeln till framgång heter glädje. Och vad är det som skapar glädje? Jo, att göra det man är bra på. Att få arbeta med något man känner att man verkligen behärskar och älskar - det är en stor lycka.
En lika stor olycka måste det vara att tvingas arbeta med något man inte behärskar, inte klarar av - och kanske inte ens tycker är roligt.


Lars Lerin gör det han är bäst på: målar.

Min faster - död sedan snart femtio år - var en person som tvingades göra något som hon absolut inte vare sig tyckte om eller var begåvad för. Faster tillhörde en släkt som varit lärare sedan urminnes tider. Både farmor och farmors släkt och farfar och farfars släkt hade suttit i katedrar sedan medeltiden, tror jag. Alltså var fasters (och min pappas) framtid utstakad. Problemet var bara att faster inte var särskilt duktig i skolan. Hon gjorde säkert läxorna med största möjliga flit - men det räckte inte. Skolmiljön var liksom inte riktigt hennes grej. Men lärare skulle hon bli. Och det blev hon, efter en lång kamp. Stöttad av sin viljestarka mor - som förstås var en mycket sträng och duglig lärare - tog hon till slut sin folkskollärar-examen någon gång på 1940-talet. Sedan började en olycklig karriär. Faster mådde inte alls bra; migrän och tårar. Så gifte hon sig med en bonde och flyttade ut på landet och då tilltog migränen och tårarna, för faster kunde varken laga mat eller köra bil. Och arbetet i skolan var en enda lång pina.


Inte det faster var bäst på...

En gång när jag var liten, skulle farmor och jag hämta faster i skolan. Lektionen var ännu inte slut, så farmor och jag väntade utanför i korridoren på en bänk. Innanför dörren hördes skrik - det var faster som skrek åt barnen. Jag minns att jag tittade på farmor. Hon tittade bort. Så här i efterhand, tror jag att hon kände stor sorg över vad hon hörde. För på hennes egna lektioner var det alldeles säkert inte något behov av att höja rösten. Så kom faster ut, högröd i ansiktet - det såg ut som om hon gråtit. Bussresan hem till fasters gård blev tyst - mycket tyst. Luften var så tjock att den skulle gått att skära med kniv.


Farmor och jag väntade i korridoren.

Den där situationen i korridoren har etsat sig fast i mitt minne - just för att känslan av skam och sorg var så stor. Fasters skam inför sin mor och farmors sorg över fasters misslyckande. Bara ett par år senare avled min faster av en stroke - 47 år ung. Om det berodde på att hon tvingats arbeta med något som hon inte klarade av, det vet jag inte. Men hon  hade säkert haft ett bra mycket lyckligare liv om hon fått känna sig kompetent och tillfreds med sin förmåga.

Kvällens frågeställning: det är viktigt - för att inte säga livsviktigt - att få möjlighet att arbeta med något man behärskar och tycker om. Men om man inte kan få det? Vad gör man då? Tänk om Lars Lerin inte kunde försörja sig på att måla - utan blev tvungen att sälja skor istället - hur skulle det gå? Och om Bruno K Öijer blev tvungen att sluta med sina dikter och märka varor på Hemköp? Eller om min tandläkare, som älskar att borra i tänder, plötsligt inte kunde ha kvar sin praktik och istället måste sköta barn på dagis? Eller om min dotters kunniga och engagerade matte-lärare inte längre fick undervisa, utan blev tvungen att köra taxi? Ja, vad gör man då? Protesterar? Vägrar? Fogar sig?


Så här bra blir det när man älskar det man gör.
Lars Lerin - igen.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar