| John Bauers sago-älg. |
Nu är jag ingen sagoforskare - det finns ju faktiskt sådana. Det är vetenskapsmän som verkligen gått på djupet, både i sagornas ursprung och i deras innebörd. Sagoforskarna har till exempel upptäckt att många av våra mest berömda gamla sagor och myter uppstått i flera olika delar av världen, samtidigt och utan någon möjlighet till inbördes påverkan. Denna gåtfulla släktskap måste ju bero på något. Kanske tillfredsställer de gamla sagorna universella drömmar och behov som alla vi människor har, oberoende av varifrån vi kommer. Drömmen om rättvisa och upprättelse, behovet av revansch - den lilles seger över den store, den fattiges över den rike och den fules över den vackre. Och så den vackra myten om att självuppoffring och ett tjänande sinnelag alltid lönar sig - för annars vore ju livet orättvist.
| Askungen får sin revansch till slut - med råge. |
Och det är där - just där - som jag upplevt att sagorna faktiskt kan vara lite farliga. De kan, i kraft av sin övertygande dramaturgi och grovhuggna psykologi, få oss att tro att människolivet faktiskt är rättvist. Bara man offrar sig tillräckligt mycket så kommer lyckan.
Så är det ju inte - tyvärr.
Min farmor, som var en gammal lärarinna, älskade sagor. Särskilt älskade hon de riktigt gamla sagorna - de där som har sina rötter långt tillbaka i historien, ända till medeltiden. När jag var liten gav hon mig sina gamla sagoböcker - och som jag läste. Jag älskade de gamla böckerna med bruna, tummade blad, pärmar knöliga av ålder och svartvita illustrationer. De stolta riddarna, de modiga små pojkarna, de goda flickorna och de mystiska trollpackorna. Och så - häftigast av allt - de gåtfulla prinsarna som bar på en hemsk förbannelse. De var sorgsna, vemodiga och vackert mörka. En sådan prins ville jag också ha och rädda undan förtrollning och förbannelse. Det skulle bli mitt mål: att rädda en lidande prins. Man kan ju lätt föreställa sig att sådana ambitioner kan skapa ett ganska påfrestande liv.
| Ledsen sagoprins. |
Och sedan var det trollpackorna... De där hemskt fula gamla gummorna som kunde sitta vid vägkanten med sitt knyte i en pinne över den krumma puckelryggen. Dem måste man vara särskilt snäll och god emot - annars kunde gruvliga saker hända. Olyckor av alla slag skulle drabba en, om man nonchalerade den puckelryggiga trollpackans bön om hjälp. Alltså var man tvungen att hjälpa gamla damer i tid och otid. För man visste ju inte om de kanske var en trollpacka ändå. Istället för att be pretentiösa gamla damer att fara och flyga, gjorde jag allt för att göra dem till viljes. Man kunde ju aldrig så noga veta... Men trots alla mina ansträngningar verkade trollpackorna inte ha vare sig lycka eller rikedomar att erbjuda.
| Bäst att hjälpa till. Man vet ju aldrig... |
Livet är inte rättvist... Så tro inte alltför mycket på vad sagan säger.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar