Life sucks! eller Vem är medmänniska?

Inte kul alls...

Life sucks! suckar Lillasyster dystert. Ibland är livet inte alls som man skulle önska: kul, spännande, häftigt, kreativt och romantiskt. Nej, kompisarna är avtrubbade, lärarna oempatiska och skolmaten ofräsch. Fyra läxor varje dag, massor med skrivningar och dålig framförhållning. Och så den eviga kampen, tjejer emellan. Vem är sötast? Vem har störst tuttar? Snyggast rumpa? Vem är populärast bland killarna? Och vem är näst sötast? Och näst-näst sötast? Och näst-näst-näst sötast? Och - hemska tanke - vem stod sist i kön när Gud delade ut skönhet?? Vem?

Det gäller att börja i tid.

Men Lillasyster har bestämt sig: hon ska inte ge efter för några negativa vibbar och nedåtgående spiraler. No way! Istället har hon samlat Feel-Good-musik som hon lyssnar på när hon känner att den där nedåtgående rörelsen närmar sig. Och det fungerar, rapporterar hon stolt, och sätter igång James Brown på sin mobil. I Feel Good, So Good, Cause I Got You!!

Mr Feel-Good Brown (James).

Det är bra jobbat, tycker jag. Beundransvärt! Själv har jag en annan metod. När jag känner närvaron av den där nedåtgående spiralen och de mörkfärgade vibbarna - då sätter jag igång mitt Feel-Bad-kit. Och konstigt nog får det mig att må mycket, mycket bättre. Att kliva ner i mörkret, gör att man får distans till sitt lidande. Allt i livet är ju faktiskt relativt - precis allt. Det finns alltid någon som har det ofantligt mycket värre och det är en tröst. Alltså vältrar jag mig i Feel-Bad.

Mr Feel-Bad Hermann (Bernhard).

Igår berättade min make att han hört följande på radio-nyheterna: Varje år ringer ca 159 000 människor i vårt land till Jourhavande medmänniska för att få tala med någon när livet krisar. Av dessa kommer ca 9 000 fram till något lyssnande öra. Resten, 150 000, får vänta förgäves eller kopplas bort. En Medmännisko-administratör uttalar sig och säger att man kanske borde fundera över att rekrytera lite fler jourhavande medmänniskor. Det kostar ju inte samhället något, eftersom de arbetar ideellt. Volontärer alltså. Administratören tillägger att det kanske vore bra med lite utbildning också, eftersom samtalen ofta kan vara tunga och svåra att hantera utan utbildning: självmordshot, självskadebeteenden och annat som kan sluta illa.

Finns det någon som svarar?

Massor av människor i vårt rika land mår psykiskt mycket dåligt - i alla åldrar. Hur vore det att satsa på att ge oss med en seriös samtalsutbildning en möjlighet att få arbeta med det vi är bäst på: att vara just ett lyssnande öra, att möta människor i nöd med den respekt de är värda och har rätt till? Det kan räcka långt. Mycket längre än man tror. Men - vi varken kan eller vill jobba gratis. Hur kan det komma sig att vårt arbete, som vi så länge utbildat oss till, värderas så lågt att det inte är värt något alls? Faktiskt inte är värt att betala något för - alls?

Här kommer mitt bästa Feel-Bad-nummer: Bernard Hermanns musik till filmen Taxi Driver. Aldrig har väl en människas ensamhet i livet skildrats starkare - vemod, sorg, uppgivenhet och en stark längtan efter att detta hemska missförstånd snart måtte ta slut.

Sug på den, ni som inte fattar det uppenbara!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner