Tankar på Mors Dag

För en tid sedan skrev jag ett blogginlägg som hade rubriken De farliga mammorna. Inlägget handlade om en TV-film om en mamma som, gripen av hälsohysteri, tvingade sin 14-årige son att äta råkost - och endast råkost. Sonen växte inte som han skulle, orkade inte med skolan på grund av proteinbrist. Till slut ställdes mamman inför rätta och riskerade att förlora vårdnaden om sin son. Men - hon gav inte upp sin kamp: ingen fisk, inget animaliskt protein på sonens tallrik. Filmen slutar med att sonen firar sin 15-årsdag på råkostrestaurang. Han ser ut som en spenslig 11-åring. Mamman ser glad ut. Hon ler brett - en segrares triumfatoriska leende. Det är mamma som styr.

Uppfödd
på råkost.

Idag är det Mors Dag och för att fira lilla mamma publicerar DN ett utdrag ur den kommande boken Monster i garderoben. Författaren heter Johan Hilton. Boken handlar om mödrarnas makt. Här berättas bland annat om den tidigare florerande myten att homosexuella män vuxit upp med dominerande mödrar som haft en alltför gränslös relation till sin son. En viktig komponent i den homo-framkallande konstellationen skulle också vara en frånvarande och/eller mesig pappa som inte klarat av att ta plats och ge sonen den maskulina förebild som han så väl behövt - för att inte utvecklas till en effeminiserad varelse med svajig könsidentitet.

Haft svårt med mamma?

Johan Hilton skriver också om ett forskningsprojekt från 1960-talet, där psykoanalytikern Irving Bieber på basis av 106 enkätsvar från neurotiska bögar i New York City, konstaterar att allt är mammas fel - och att homosexualitet är en sjuklig psykisk störning som går att bota med analys. Det gäller att "debriefa" och driva ut mammas dominanta ande ur den stackars sonens själ. Projektet visar hur man kan använda statistik på ett sätt som gagnar de egna teoretiska ambitionerna. Ett för litet underlag och för mångfacetterade frågeställningar skapar ett svårtolkat underlag som kan ge upphov till nästan vilka slutsatser som helst. Johan Hilton nämner förstås också paradexemplet på den totala mamma-störningen: Norman Bates - den galne motellägaren som förvarar kvarlevorna av lilla mamma i källaren och iklädd mammans kläder mördar alla kvinnor som riskerar att väcka hans åtrå - och därmed konkurrera med mamma.

Norman spanar bakom
mammas spetsgardiner.

Ligger det ingen sanning i detta alls? Är det bara trams? Nu är det ju Mors Dag och jag vill så klart försvara mammorna mot lömska angrepp. Men jag tror så här: föräldrar har en oerhörd makt över sitt barn. Så är det bara. Och kan inte vara på något annat sätt. En liten lär sig av en stor - det är livets gång. Därför gäller det att vara försiktig och tänka efter. Mammor kan faktiskt vara farliga. De kan - i den villkorslösa kärlekens namn, förstås - dominera, topprida, underkänna och kuva. Resultatet blir dålig självkänsla, osäkerhet, social rädsla och oföretagsamhet. Men precis detsamma gäller självfallet pappor.

Margareta Krook som den dominanta
mamman i filmen Morrhår och ärtor.
Sonen spelas av Gösta Ekman.

Det verkliga tecknet på mognad, fick jag lära mig på min utbildning till psykoterapeut, är detta: att kunna se på sina dagars upphov med blandade känslor. Att verkligen kunna erkänna för sig själv att mamma var en dominerande hagga med martyriska drag. Eller att pappa var en självgod soffpotatis med diktatoriska tendenser. Men - att ändå kunna älska dem och kunna konstatera att de, trots allt, gjorde så gott de kunde.

Grattis till oss mammor idag - dominanta haggor, eller inte! Här kommer Brita Borg, i Fat Mammy Brown - förstås.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner