Att ha eller att vara - det är frågan

To be, or not to be??
(Laurence Olivier som Hamlet)

"Att vara eller inte vara - det är frågan!" utbrister den olycklige prins Hamlet av Danmark i Shakespeares drama. Kungafamiljen är i gungning efter pappa kungens förtida bortgång och nu spökar han och informerar sin son om att han minsann blivit förgiftad - undanröjd av hustrun för att lämna plats åt sin yngre bror, både på tronen och i den kungliga dubbelsängen. Det blir kris och sonen mår så dåligt att han överväger att ta sitt liv.

Hamlet kommunicerar med sin döde far.

Men nu var det inte om den danske prinsen jag tänkte blogga (även om det snart är prinsbröllop i Sverige), utan om en helt annan person. En person som jag beundrar mycket, för hennes allvar, hennes mod och hennes absoluta stringens: Ann Heberlein, författare, debattör och teologie doktor.

Ann Heberlein.

Det är Ann Heberlein som ställt följande viktiga fråga: hur kommer det sig att man har fysiska sjukdomar, men är psykiska? Man har coloncancer eller lunginflammation, men man är bipolär eller schizofren. Man har reumatoid artrit eller har hjärntumör, men är depressiv.

Frågan ställer hon i inledningen till sin programserie Mina två liv som just nu sänds i tre delar i SVT1. Programserien handlar om bipolaritet. Heberlein intervjuar människor som har diagnosen bipolär sjukdom och hon gör det utifrån ett inifrån-perspektiv, eftersom hon själv har samma diagnos. Vi får möta människor som lever sitt liv med det ständiga pendlandet mellan å ena sidan kreativitet och flow och å andra sidan depression och passivitet.

Två sidor av samma mynt.

Heberlein ställer raka frågor: "Hur mår du nu?" "Vad tror du att det var som utlöste sjukdomen?" "Tror du att du kommer att må dåligt igen?" "Och - vad kommer du att göra då?" Hon är rak och ärlig och mycket respektfull och närvarande och lyssnar intensivt. Hon tar sig själv som utgångspunkt när hon ställer sina frågor, för hon vet vad det handlar om.

Men varför är man en psykisk sjukdom men inte en fysisk?  Är det på grund av att ett benbrott inte påverkar personligheten på samma sätt som en depression? Är det helt enkelt så att en sjukdom som berör psyket ter sig så oerhört mycket svårare att förstå och därmed att bota - så komplex att vården inte förmår mobilisera all sin kraft och sitt engagemang? Och är det just detta faktum som gör att människor med psykiska sjukdomar blir så oerhört mycket mindre uppmärksammade och omvårdade? Och stigmatiserade?

Lättare att hantera än depression?

I februari låg jag på sjukhus och opererades för bröstcancer. Det var tufft och många på min avdelning var unga kvinnor med allvarlig cancer. Första natten efter operationen kom nattsköterskan för att titta till mig. Hon satte sig på sängkanten och berättade hur glad hon var att arbeta på just den här avdelningen. Det var roligt, sa hon, och trevligt. Inte som på psyket, där hon tidigare arbetat. Där var bara jobbigt, tråkigt och deprimerande, rapporterade hon. Ingen ljusning alls, som hon uttryckte det.

Måste det vara så här? Kanske kan Ann Heberleins TV-serie öka möjligheterna till en förändring?

Tills vidare kanske man kan misstänka att prins Hamlet hade en depression.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner