För några år sedan gick jag en utbildning i kognitiv psykoterapi. Vår huvudlärare var en riktig höjdare som hade direktörer, politiker och andra makthavare som patienter. En av dessa var en mäktig och framgångsrik person - allt hade spelat honom i händer, livet igenom. En riktig turgubbe var han. Stor villa, toppjobb, vacker hustru, begåvade barn och obegränsat med pengar. Hur kom det sig att en sådan turgubbe behövde gå i terapi? Han borde väl ha varit strålande lycklig. Eller? Nej, han var inte lycklig. Tvärtom. Han led av en alldeles förfärlig prestationsångest. Han måste alltid vara bäst. Och framförallt: aldrig visa sig svag.
| Makthavare. |
Terapisessionerna inleddes med att han med hög röst redogjorde för vad han uträttat under den gångna veckan: sammanträden, resor, affärsavtal och familjefester. Full rulle och agendan fylld till bredden. Den här mannen var behövd och betydelsefull. Och stark. Inga svagheter här. Så reste mannen bort på skidsemester med familjen en vecka. När han kom tillbaka till terapimottagningen gick han knappt att känna igen, berättade vår lärare. Hans röst var svag, hans blick flackade och han satt liksom hopsjunken i stolen. Vad hade hänt på den där skidresan?
| Hjärtat nästan stannade. |
Jo, han hade åkt nerför en backe och plötsligt hade hans hjärta liksom stannat, eller hoppat över några slag. Han trodde att han skulle dö. Han ville hem, ville därifrån. Ingenting var roligt längre. I ett enda slag hade allt blivit grått som aska. Och det värsta av allt: att han känt sig så svag. Och svaghet - det var något han under inga omständigheter kunde acceptera.
Det var något med den där rädslan för svaghet, det framstod allt tydligare - så tillsammans bestämde sig terapeut och patient för att utforska orsakerna till den. Det visade sig att den framgångsrike mannen haft en bror - en liten hjärtsjuk pojke som inte orkat leka och dött mycket ung. Tragedin hade begravts i tystnad. Ingen talade om den döde lille pojken. Och mannen levde vidare med en djup känsla av skräck för att dö av ett hjärta som plötsligt skulle sluta slå, för att ge efter, för att visa sig svag - som sin bror. Att alltid kämpa, alltid vara ointagligt stark och framgångsrik skulle skydda honom, från att minnas och från döden. Att vara stark var liv, att vara svag - var död. Något mellanting existerade inte.
| Plats för eftertanke. |
Terapisessionerna inleddes inte längre med redogörelser för alla prestationer. Nu utforskade man istället hur det varit att se sin bror tyna bort och vad det betytt att familjen aldrig talat om den lille pojkens sjukdom och död. Tystnaden hade lämnat den stora sorgen kvar. Obearbetad hade den vuxit sig allt större.
Hur gick det för den framgångsrike mannen? Jodå, han mådde allt bättre. Ju mer han funderade över brodern, sjukdomen och sin rädsla för svaghet, desto bättre mådde han och desto mindre kände han sig tvingad att ständigt prestera. Det var en lång process - men den lyckades.
Kvällens/nattens slutsats: det kan ta tid att hitta sig själv. Men det är alltid värt besväret.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar