Meningslöst och meningsfullt

Debattören, regissören och skribenten Jasenko Selimovic flydde till Sverige från krigets Bosnien 1992. Hans gamla kompisar, som också flytt krigets fasor i hemlandet, spreds över världen och kom att etablera sig och bilda familj i flera olika länder: Australien, USA, Österrike, Frankrike, England. Nu har de gamla kompisarna från Bosnien barn i ungefär samma ålder - tidigt tonår, det vill säga att de går i högstadiet i sina respektive nya hemländer. Selimovic förvånas i en debattartikel i dagens DN över en sak: medan de andra kompisarnas barn läser litteratur i skolan från ganska tidig ålder, har man i hans dotters svenska skola börjat introducera den första "klassiska" boken nu - i högstadiet. Och då är det läraren som läser högt. Inte eleverna som läser på egen hand.

Jasenko Selimovic.

Selimovic frågar sig varför Sverige gör så här. Tilltror man inte eleverna om att "orka med" att läsa "riktig" litteratur - tror man kanske att det är för tungt och svårt och gammaldags att läsa Strindberg? Eller menar man att litteratur är något onyttigt eller onödigt - en liten hobby som man kan både ha och mista? Ett meningslöst tidsfördriv utan värde? Inget som bygger vårt samhälle och driver utvecklingen framåt?

Meningslöst tidsfördriv?

Från allra första början var jag litteraturvetare. Det gick bra för mig och jag kom in på forskarutbildningen med flaggan i topp. Men... efter något år började en känsla av meningslöshet sprida sig i min själ. Vad spelade min forskning för roll, egentligen? Vem skulle läsa min avhandling, bortsett från korrekturläsaren, handledaren och opponenterna? Och även om den skulle läsas av några fler - vilken "skillnad" skulle den göra? En meningslös pappershög med en gigantisk litteraturförteckning som bara hade ett syfte: att demonstrera hur mycket jag läst och lyckats upprepa av vad andra producerat.

I uppgivenhet och kluvenhet, lämnade jag forskarutbildningen och blev förlagsredaktör. Under mina arton år på den posten, fick jag ytterligare näring till min kluvenhet och känsla av brist på mening. Vem läste egentligen böckerna vi gav ut? Var de ens viktiga, betydelsefulla? Var de ens bra?

Behövs de?

Under de sex veckor jag hittills haft kontakt med bröstcancervården och den medicinska forskningen, har denna kluvenhet förstärkts ytterligare. Jag är full av beundran och vördnad för hur man träget forskar för att rädda liv. Oförtröttligt söker man efter svaren på cancerns gåta. Varför uppkommer den? Och hur botar man de människor som drabbats av den? De resultat man uppnår i sin forskning, omsätts genast i praktik - i nya behandlingsmetoder, nya modeller, nya mediciner, nya tekniker. Allt fler människor får leva och stanna kvar hos nära och kära, tack vare denna forskning. Livet går vidare - även för dem som drabbats hårt.

Forskning pågår!

Just nu önskar jag att också jag hade valt att forska om något annat än modernistisk poesi. Då hade jag sluppit den gnagande känslan av att vara överflödig och onyttig. Men samtidigt: är inte också kulturen en livsnödvändighet? Blir inte våra liv väldigt fattiga utan utsikten mot tankens och känslans djupaste skikt?

Jag har inga svar - bara frågor. Och en dröm om att en dag få känna mig nyttig och meningsfull.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner