| Människovännen Oliver Sacks. |
I en annan bok, Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, berättar han om några av de patienter med neurologiska skador och sjukdomar som han arbetat med. Ett kapitel handlar om ett tvillingpar - två små män, feta, skelögda och så oerhört närsynta att glasögonen är tjocka som flaskbottnar. De har diagnoserna autism och utvecklingsstörning.
| I dagrummet. |
Där sitter de tillsammans vid ett litet bord i sjukhusavdelningens dagrum. De sitter tysta, säger ingenting. Har de tråkigt, där de sitter? Nej, inte det minsta. De är inbegripna i en intensiv kommunikation - ögonen rör sig livligt, det kan man tydligt se. Vad gör de? Jo, de båda männen bollar matematiska tal mellan sig. Höga tal, astronomiskt höga tal. Uträkningar som för alla andra skulle kräva tabeller, datorer och en lång utbildning, löser de alldeles spontant. Som en pingismatch; talen studsar, från den ene till den andre. Stor förtjusning när det nya talet landar - och returen kommer, alldeles omedelbart. Smash! Det är djup koncentration, tyst glädje och stor samhörighet.
| Sifferkonst. |
Oliver Sacks - tvillingarnas avdelningsläkare under en period - funderar över deras oerhörda förmåga att hantera matematiken. Läkarkollegerna tror att tvillingarna har lärt sig något slags tabell som de mekaniskt utgår ifrån, något slags inre uppställning som de "scannar av" där de sitter med sin matematik-pingis. Doktor Sacks smyger fram till tvillingarnas bord för att delta i matematik-pingisen. Med sig har han en bok med gigantiska tal - som en fusklapp. Han kastar in ett tal i leken. Tvillingarna accepterar direkt och med ett leende returneras de nya uträkningarna - helt korrekta. Tal totalt omöjliga för en mänsklig hjärna att processa. Till sist klarar doktor Sacks inte att följa med i tempot - boken till trots. Vid ett senare tillfälle ber han de båda tvillingarna att räkna ut ett enkelt matematiskt tal - på mellanstadienivå. Ingen av tvillingarna förmår detta. De står som handfallna.
Hur ser det ut i dessa människors hjärnor? undrar Oliver Sacks. Hur gör de - egentligen? Vad är det de ser, när de sitter där, tätt tillsammans och "bollar"? Det är det faktum att tvillingarna rör blicken, som om de vandrade genom en sal med tavlor, som får doktor Sacks att dra slutsatsen att de helt enkelt ser talen framför sig. Som tavlor, eller som naturfenomen, ungefär som när man är ute och vandrar i skogen och finner en vacker blomma eller ett ovanligt träd. Tvillingarna lever i en värld av tal - en vacker värld, lugn, avklarnad och tyst där talen är som träden i skogen och som blommorna på marken. Eller som vackra tavlor på en utställning. Det är bara att vandra runt - se, uppleva och ta för sig av allt det sköna - och glädjas.
| Skönhet. |
Vad hände med tvillingarna sedan doktor Sacks lämnat avdelningen? Jo, i sann 1970-talsanda skulle de socialiseras och integreras - inte sitta där vid sitt bord, isolerade och världsfrånvända. Man delade på dem och placerade ut dem i varsitt gruppboende. De fick lära sig att handla mat och klä på sig och kanske titta på TV, som vanligt folk. Är det ett lyckligt slut? Nej, säger människovännen Oliver Sacks. Det är ett olyckligt slut, för den djupa gemenskapen bröts, samhörigheten och de intensiva vandringarna i matematikens underbara värld tog slut. Och det trolska ljuset i skogen slocknade, för dem båda.
För att hylla människovännen och de båda tvillingarna kommer här en annan vandring bland skönhet: Modest Mussorgskys Tavlor på en utställning (instrumenterad av Maurice Ravel). Satsen heter Promenade.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar