Tåget har gått. |
För ganska länge sedan skrev jag ett blogginlägg som hade rubriken "Stanna tåget - vi vill kliva på!" Inlägget handlade om att hamna utanför på arbetsmarknaden - så som många av oss som valt att byta spår mitt i livet faktiskt gör. Man vågar det stora språnget - full av förhoppningar och framtidstro - men vinner ingenting. Istället för att få ett nytt yrkesliv, går man vilse i ingen-mans-landet.
Jag använde mig av metaforen av ett tåg som passerar stationen utan att stanna, som lämnar människor kvar på perrongen. Människor som hade hoppats på att få kliva på, men som istället blir frånåkta. De blir kvar där på stationen, de står och tittar efter tåget som försvinner bort i fjärran. De längtade efter att få kliva på, men det blev inte så. Tåget bara passerade. Kanske var det ett snabbtåg som inte stannar vid de mindre stationerna?
Ett tåg passerar. |
Tåget är en bra metafor. Resan också. De skildrar en rörelse framåt - precis som livet. Livet står ju aldrig still, även om det kan tyckas så. Men ibland vill man att det ska stå still, att man kunde stoppa tiden som bara går och går, obönhörligt framåt.
Jag har gått där på stationen och väntat på ett tåg att kliva på. Fram och tillbaka har jag spankulerat, om och om igen har jag tittat på tidtabellen och sparkat i gruset. Har jag missat något? Är tabellen för gammal? Är stationen nedlagd? Här är ju så ödsligt.
Är stationen nedlagd? |
Så hörs ett muller, ett tåg närmar sig. Det nästan vibrerar i perrongen. Nu! Äntligen! Men tåget stannar inte. Det rusar förbi - på väg till en annan, större station, där det finns flera resenärer. Jag står kvar och tittar hur den sista vagnen försvinner bort i diset och mullret tonar bort. Det blir tyst igen. Inte ens en dressin tycks trafikera den här linjen.
Dressin på spåret. |
Så en dag kom en annan sorts tåg, ett jättetåg som jag aldrig tidigare sett. Ett svart tåg, utan fönster och med bländande strålkastare. Det dundrade förbi med sådan kraft att tryckvågen fällde mig. Jag föll handlöst där på perrongen. Allt jag väntat på - persontåg, snabbtåg, rälsbussar och dressiner - sveptes bort som i en stormvind. För ett ögonblick rycktes allt undan.
Det stora, svarta tåget dundrade förbi. |
Vad återstår? Sedan det stora tåget passerat? Tystnad. Men i tystnaden känner jag plötsligt tydligt att det sitter något på min högra axel. Jag vet inte vad det är för något, men det utstrålar kraft. Det är tyst, men talar ändå. Talar tydligt. Jag försöker tolka. Jag försöker förstå. Och jag tror att jag vet. Det säger att nu är det min tur. Jag har missat persontåget, snabbtåget, rälsbussen och dressinerna - men det kommer ett nytt tåg och på det tåget finns det en plats för mig. Jag har fått en andra chans och jag måste ta den. Jag vill ta den.
Jag ska sträcka ut handen och gripa tag i det som finns där. Där finns kraft.
Heroes - vinnaren i den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest 2015. Måns Zelmerlöw och en armé av små streckgubbar. Det finns många hjältar - både stora och små.
(PS Det stora svarta tåget är förstås en metafor för den bröstcancerdiagnos jag fick tidigare i vintras.)
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar