| Brené Brown. |
Vad är det vi kvinnor skäms för? Jo, att vi inte är perfekta. Låter det absurt? Ja! Men det är sant. Tyvärr. Vi ska vara vackra, duktiga, snälla, uthålliga, blygsamma och ta hand om både småbarn och åldrande föräldrar. Vi ska vara nätta som fjärilar och starka som elefanter. Vi ska vara sexiga, tillgängliga, omhändertagande, ömsinta, barnkära och - snygga, hela tiden medan vi gör allt det där andra. Vi bedöms efter vårt utseende och vår attraktionskraft, därför är vi dessutom rädda för att åldras. Vi iakttar självkritiskt varje detalj i vårt utseende som avviker från den idealbild vi byggt upp. Det är inte bara vuxna kvinnor som skäms - små flickor gör det också. Igår hörde jag en liten flicka klaga över att hennes rumpa inte var tillräckligt sexig - och hon var inte mer än tio år. Tonårstjejer skäms alldeles väldigt. Det är perfektion som gäller, inget annat. Äldre damer skäms också. Men de pratar inte om det - de bara gömmer sig. Och finner sig i att bli osynliga.
| Kämpar för att bevara ytan: Hollywoodfrun Agnes Nicole Winter. |
Jag står inte över detta - tvärtom. Det är inte för att kritisera mina medsystrar som bantar, botoxar och lyfter sig som jag skriver. Det är för att jag vill problematisera företeelsen. Jag är lika hårt drabbad som alla andra av skammen över att inte vara perfekt. Jag tittar i spegeln - kritiskt. Vad är det där för ett veck? Är jag tillräckligt smal? Ser rumpan för platt ut? Och hur mycket får en näsa sticka ut - egentligen? Och så glasögonen... In med linserna, även om de börjar bli lite gamla och grumliga! Heller synas än se, som jag ilsket deklarerade för en ögonläkare som påstod att jag behövde glasögon när jag var 12 år gammal och gick till skolan i den värsta Lützendimman varje morgon.
| Glasögon kan kännas väldigt jobbigt ibland. |
För några veckor sedan låg jag ju på sjukhus och blev opererad. Det kan bli ganska tråkigt att ligga i en säng bakom ett draperi, men lyckligtvis kunde man hyra en TV. Ett av programmen jag såg var en intervju med Marit Paulsen i serien Min sanning. Nyhetsankaret Anna Hedenmo intervjuade och ställde plötsligt en rak fråga till Marit om hennes utseende. Frågan avslöjade mer om den som ställde den, än om den som skulle svara på den. Hedenmo undrade varför Marit Paulsen inte brydde sig om att sminka sig och klä sig lite mer feminint och raffigt. (Själv var Hedenmo oerhört vackert klädd och raffinerat sminkad.)
| Marit Paulsen. |
Den blixtrande intelligenta och verbala Marit slog plötsligt ner blicken. Hon rodnade. Hon vred sig i stolen. Det var som om hela hennes kraft rann ur henne. När hon tittade upp igen sa hon med ett ironiskt leende att ja, vad ska man ta sig till när man har ett så omöjligt utseende... Anna Hedenmo lade huvudet på sned och log lite medlidsamt. Marit Paulsen, framgångsrik författare, debattör och EU-parlamentariker skämdes. Hon skämdes så att det var smärtsamt att titta på fortsättningen av intervjun. Hon skämdes så mycket att hennes skam trängde ända ut genom TV-rutan och drabbade mig med all kraft där jag låg i min sjukhussäng.
Den sena kvällens undring: varför måste kvinnor trycka ner varandra? Vi kan inte vara perfekta. Ingen kan det.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar