En skådespelare

Jag har alltid känt lite ångest på Nyårsafton - varken champagne eller supé hjälper. Det gamla året går ur tiden och det nya året sveper in, skoningslöst med ovisshet och förväntan. Tennysons dramatiska dikt Nyårsklockan som alltid läses i TV vid det ödesdigra tolvslaget har aldrig gjort saken bättre:

 

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning öfver land och vatten!

 

 

Nyårsfyrverkerier.

 

När jag var väldigt ung var det skådespelaren Georg Rydeberg som dundrade fram dikten på Solliden-scenen på Skansen. Han stod där i en fotsid päls med ryssmössa på huvudet och det stod isrök ur munnen på honom, när han skanderade de ödesmättade stroferna. Det var både fascinerande och skrämmande.

 

Det gick konstiga rykten om Georg. Min mamma berättade att han i början på 1940-talet i kärleksrusets hetta lär ha bitit av sin unga älskarinnas bröstvårta. Vad hemskt! tänkte jag. Vilka vassa tänder han måste ha. Och han såg onekligen lite vampyrliknande ut med sina sneda ögon, spetsiga hårfäste och sensuellt krökta amorbågar. Men nu var han gammal, tyckte jag, och troligen inte ute efter att bitas längre. Kanske.

 

 

Georg Rydeberg
i sin krafts dagar.

 

Varför bloggar jag om en gammal aktör, död sedan över trettio år tillbaka? Jo, jag råkade hitta honom i den underbara guldgruvan SVT Öppet Arkiv. Först i ett intervju-program från 1975 - Gäst hos Hagge (Geigert). Hagge frågar "Finns Georg Rydeberg, på riktigt?" Först förstår han inte frågan, men när han inser att Hagge frågar efter den private Georg - inte efter aktören Georg med de många rollpersonligheterna - svarar han, att jodå, det gör han. Han finns - den private Rydberg. Intervjun forskrider. Rydeberg talar, han gestikulerar, han artikulerar. Han sjunger också. Det är kvickt, genialiskt och skarpt. Han tycks njuta av sin egen sonora stämma och hans sneda ögon lyser spefullt. Skojar han? Menar han allvar? När intevjun är över, framstår han som än mera gåtfull än när den började. "Finns Georg Rydeberg, på riktigt?" Fan vet.

 

 

Georg Rydeberg hos Hagge.

 

Nyfiken som jag är, vill jag veta mer och hittar då i guldgruvan ännu en gammal ädelsten, från 1983. Här är ditt liv med den berömda skådespelerskan Viveca Lindfors - kvinnan som enligt det illvilliga (och uppenbarligen falska) ryktet blev av med sin bröstvårta. I slutet på programmet dyker den forne älskaren upp - Georg. Nu är han gammal och går lite ostadigt, fast oklanderligt prydlig i mörk kostym och slips. Han talar, han gestikulerar, han artikulerar. Han talar om elden som brann, om lågorna, om kärleken och den stora passionen. Och han säger, att nu vill han börja något nytt. Vad han nu menar med det. Han griper tag i Viveca Lindfors tumme. Håller fast i den. Vill liksom inte släppa den. De bestämmer att de ska ses om några dagar igen - i Stockholm.

 

 

Det forna kärleksparet
i Här är ditt liv.

 

När jag googlar på Georg Rydeberg ser jag att han avled endast tre dagar efter Här är ditt liv. Men hittades i sin lägenhet först en månad därefter. Ingen hade saknat honom. Ingen hade frågat efter honom. Och det planerade mötet med Viveca blev aldrig av. Vad var det som hände? Kan man se att han snart ska dö? Jag tittar på sekvensen igen, söker efter tecken - på livströtthet, depression, sjukdom, åldrande, förtvivlan, ohälsa. Jag ser ingenting. Bara en skådespelare som så skickligt spelar sin roll: den åldrade älskaren som vill behaga sin publik.

 

 

Viveca Lindfors 1983.

 

Eller finns det något där? I de sneda ögonen som lyser så spefullt? I Vivecas ögon ser man tydligt hennes blandade känslor: medlidande, överseende, sorg och kanske en liten rest av kärlek. Men i Georgs ögon ser man ingenting - annat än en roll. Kanske är det just det jag letade efter? Kanske är det just det som är tecknet? För vem saknar den som inte finns - "på riktigt".

 

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner