| Elitistisk? |
Jag tittar på ett TV-program som handlar om författaren Stig Larsson - Livet enligt Stig Larsson. Utrikeskorrespondenten Bengt Norborg har följt författaren under arton månader. I programmet visas några gamla filmklipp. I ett av dem, en kulturdebatt från mitten av nittiotalet, säger Stig Larsson att han tror att förmågan att urskilja litterär kvalitet är medfödd. Och att han själv - naturligtvis - besitter just den förmågan. Övriga närvarande i studion, inklusive programledaren, ler osäkert; hur kan han vara så pretentiös? Är han påverkad av något? Alkohol? Droger? Annars kan man väl inte säga något sådant? För - så kan man väl inte tycka? Eller - så får man väl inte säga? Det avslöjar ju något slags elitistisk syn på skrivande och författarskap. Och elitistisk får man inte vara i Sverige. Inte öppet iallafall.
| Stig Larsson - elitistisk? |
Av Norborgs program framgår att Stig Larsson fått många ovänner och meningsmotståndare på grund av just sådana provokativa uttalanden. Nu närmar han sig sextio och har genomgått en stor hjärtoperation. Han ser trött ut och pratar långsamt, där han sitter och tankfullt tittar in i elden i den öppna spisen i släktgården i Norrland. Ångrar han sina uttalanden? Ja, säger han. Han har blivit en bättre människa nu - snällare och inte lika provokativ längre.
Men - hade han inte rätt då, den där gången?
För länge sedan bloggade jag om den engelske författaren och litteraturpedagogen Hanif Kureishi som undervisar på kurser i det som kallas "kreativt skrivande". Han påstår att en överväldigande majoritet av dem som går på dessa kurser - 99,9 procent - inte borde göra det, eftersom de saknar talang. Kurserna är bara bortkastad tid och onödigt spenderade pengar. Eleverna kan ju ändå inte berätta en historia, säger Kureishi.
| Hanif Kureishi - elitistisk? |
Ärligt talat tror jag att Kureishi har alldeles rätt. Precis som Stig Larsson. Att vara författare eller diktare - eller förresten konstnär överhuvudtaget - är inget man kan lära sig. Självfallet kan man slipa sina vapen och bli ännu skarpare, klarare och mera uttrycksfull. Men grundtalangen måste finnas där - eller så finns den där inte. Det är inte pretentiöst att påstå att förmågan att urskilja litterär kvalitet är medfödd. Det är en sanning.
Så - Stig Larsson hade rätt den där gången på nittiotalet. Oavsett om han var påverkad eller inte. Och jag tycker inte att han ska avkrävas någon ursäkt, nu på äldre dagar. Det är mycket ärligare att vara pretentiös och elitistisk om man har fog för det, än att ägna sig åt falsk blygsamhet för att undvika provokation.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Naturligtvis har du rätt!!!! Alla föds vi med olika talanger, med styrkor och svagheter som vi sedan eventuellt utvecklar under vårt liv. Någon blir en skicklig musiker, en annan en fantastisk konstnär eller konsthantverkare, en tredje utvecklas till ett litterärt geni. Detta faktum håller nog de flest med om – alla blir inte en Mozart. Men om någon ställer sig upp, sticker ut hakan och säger att han har en förmåga som ingen annan eller få andra har – då anses man som pretentiös och självgod. Vi hyllar våra hjältar men när hjälten kliva fram och säga att han är bäst, då blir han ifrågasatt. Är detta bemötande typiskt för Sverige - eller är det ett bevis på att kulturen får en allt mer undanskuffad plats i vårt samhälle, på bekostnad av teknik och ekonomi?
SvaraRaderaHej!
RaderaTack för din mycket tänkvärda kommentar! Jag tror att du slår huvudet på spiken två gånger. Sverige är ett Jante-styrt land, tyvärr. Alla ska vara lika bra (=medelmåttiga), ingen får vara bättre än någon annan. Den som sticker ut hakan riskerar att bli stämplad som mallig och överlägsen. Ska man placera sig i toppen i Jante-landet måste man vara mycket taktisk, vakta sin tunga och vara oklanderligt politiskt korrekt. Men - så tror jag att det beror lite på inom vilken sfär man rör sig också. Zlatan är väl ett intressant exempel. Han förbehåller sig rätten att vara just "störst, bäst och vackrast". Det kanske funkar i sportens värld. Men flytta Zlatan till kulturens värld - vad händer då? Kritikerna skulle rasa över hans pretentiösa framtoning. Eller vad tror du?
Tack för snabb reaktion och roligt att du lyfter fram Zlatan som exempel. Jag hade honom i tankarna när jag skrev min kommentar men tog bort det av utrymmesskäl, men han är ett slående exempel på stjärnor som tillåts vara pretentiösa så länge han håller sig inom sitt område. Men frågan är väl inte vad som händer om han skulle vara en stjärna inom konst o litteratur utan snarare VARFÖR han skulle bli ifrågasatt på samma sätt som Stig Larsson nu blir, bara för att han finns inom detta område. På detta finns ju naturligtvis inget enkelt svar men jag skulle vilja se det hela ur ett större perspektiv. Jag tror att samhället generellt måste omvärdera sin syn på kultur och kulturarbete (gäller inte minst inom skolans värld) samtidigt som jag tror att många av kulturens olika förespråkare och aktörer måste göra sig mer lättillgängliga för den stora massan.
SvaraRaderaSå kul att du skriver igen! Jag gillar debatt! Och jag tror att du har helt rätt: det gäller att samhället får upp ögonen för kulturens betydelse för människors psykiska utveckling och välbefinnande. Men tyvärr är det ju inte så i vår nutid. Kulturen har blivit alltmer marginaliserad och jag tror att det är just därför som aktörerna valt att snarare bli svårtillgängliga än motsatsen. Hellre krånglig och svårtolkad än föraktad och marginaliserad. Sedan tror jag att det finns en annan orsak till att Zlatan lättare kommer undan än Stig Larsson med att vara så "pretto": avundssjuka. De kulturaktörer som kritiserade Stig L hade alldeles säkert egna författardrömmar och då kan man inte låta bli att klanka ner på andra som lyckats bättre. Att vara avis på Zlatan är liksom inte rimligt och inte något som sportkommentatorerna ägnar sig åt. Sverige är ett litet land och sporten är STOR. Tänk om TV skulle börja sända lika mycket kulturprogram som det nu är sportsändningar. Vad skulle hända? Krig??
SvaraRaderaAkta dig!!!! – du måste förstå att det är förenat med mycket stor risk att dra in SPORT i denna debatt: fotboll, ishockey, handboll, curling - är det direktsänd sport i TV så får allt annat flytta på sig. Detta gäller inte bara de kommersiella kanalerna utan även lika mycket public service-kanalerna. Att låta kultur och sport utkämpa en strid där vi värderar dess betydelse i dagens samhälle, det är som att jämföra Davids kamp mot Goliat. Men, det är inte bara kampen om uppmärksamhet i media som kulturen tvingas kämpa med, det är även en kamp om vad som är ”bra och dålig kultur”. Vad är det som gör att en del riktigt dåliga ”författare” lyckas så bra i sitt författarskap och att dessa författare kan leva på det dom publicerar (jag kan nämna flera kända deckarförfattare) medan andra geniala konstnärer, författare och kulturarbetare förblir dömda till fattigdom?
SvaraRaderaVisst - det gäller att akta sig. SPORT är heligt. Mycket heligare än alla kyrkor tillsammans. Den kampen om mediernas uppmärksamhet är förlorad redan från början. Däremot - precis som du påpekar - gäller det att värna om kvaliteten i kulturen. Sjunker kvaliteten blir ju kulturarbetar-skrået ännu mera stigmatiserat. Men hur gör man detta? Utan att bli en diktatorisk kultur-taliban? Jag känner att jag balanserar på gränsen till talibanism själv ibland. (Förresten: visst blev väl Goliat besegrad av David till slut?)
Radera