Dressyr

På gymmet där jag tränar står radion på i ett hörn. Jag tycker inte om radio. Jag vet att jag är konstig, men mitt huvud är oftast så fullt av tankar att jag inte klarar av att höra fler. Men ibland kommer där ett guldkorn som jag är glad att jag inte missade.

Inte riktigt min grej.

Idag handlade guldkornet om hundar. En man som kallade sig "hundcoach" skulle svara på lyssnarnas frågor. Om lydnad, om bilsjuka, om kissande på golvet, tuggben och annat smått och gott. Jag lyssnade med ett halvt öra. En äldre ägare av en gammal manlig cocker-spaniel bekymrade sig över att hans annars rumsrena vän plötsligt börjat kissa inomhus - fast bara i badrummet. Ägaren var upprörd och tolkade hundens beteende som olydnad eftersom veterinären inte kunnat hitta något fel på den. Coachen svarade att symtomen tydde på att hunden var stressad över något. Olycklig, helt enkelt. Precis som människor kan hundar bli bekymrade och nedslagna, hävdade hundcoachen för den oförstående cocker-hussen.

Stressad?

Så hör jag hundcoachen säga så här: det är inte trevligt att skrämma djur till lydnad. Spruta vatten, sparka och låsa in är inga bra metoder om man vill ha en fungerande och harmonisk relation. Självklart ska hunden veta vem det är som bestämmer - men skrämmas ska man inte. En sympatisk inställning, tycker jag, som antagligen inte skulle kunna ha någon hund alls eftersom jag har så svårt att styra och ställa. Dressyr är inte min grej.

Skrämmas till lydnad är inte trevligt,

En dag förra året var min kompis och jag ute och gick i skogen med hennes stora hund - en kraftig bullmastiff. På vår promenad mötte vi en svart liten älghund som uppförde sig konstigt. Den ville gärna hälsa på bullmastiffen, sprang fram och viftade på sin yviga svans. Men så plötsligt började den liksom vrida sig och gnälla. Den böjde ner huvudet och slokade med både svans och öron. Och när den tittade på sin husse, sjönk den ihop som en liten hösäck och blev liggande platt på marken.

Busig?

Hussen - en stram och välklädd herre i 50-årsåldern - skrockade förnöjt åt hundens beteende och berättade stolt att han anlitat en hundcoach för att uppfostra den busiga lilla älghunden. Nu, efter behandlingen, var hunden lugn och medgörlig. Min kompis - som är oerhört hundintresserad - frågade vari denna behandling bestod. Och svaret var detta: jo, när hunden börjar busa och bråka, då stänger husse in den i ett rum hemma och låtsas gå hemifrån. Och så ska husse vara borta så länge att hunden börjar tro att husse aldrig mer kommer tillbaka, att den förlorat sin flockledare. Att den är alldeles ensam, för alltid. Då lär sig hunden att lyda. Så hade hundcoachen sagt, och precis så hade husse gjort. Med gott resultat.

Jag har alltid längtat efter att ha en hund, men om det ska vara till priset av skräck och skrämsel får det vara. Då är det bättre med marsvin som är för korkade för att busa och bråka och mopsa mot husse. En god relation kan aldrig vila på skräck.

För korkade för att lyda?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner