Ett ljus i mörkret

Ibland ter sig livet mörkt och meningslöst - särskilt när man med all kraft inser att man är en umbärlig humanist. Samhället tycks inte värdesätta det man har att erbjuda. Det är teknik som gäller. Och hårdvara. Buller och bång. Reklam och marknadsföring. Effektiviseringar och rationaliseringar. Uppkopplingar och twitter, tweet och instagram. Man inser - om än motvilligt - att man tillhör en värdelös kader av onyttiga, överflödiga varelser som lever sitt liv i skuggan av Nutiden.

Det är teknik som gäller.

Det är tungt. Vad göra? Förändra sig? Ge upp? Eller framhärda i hävdandet av de humanistiska värdena? Vägen är lång, tvivlet är svårt och uppgivenheten lurar bakom varje hörn.

Men så plötsligt glimtar ett ljus i mörkret. Ett hopp om förändringens kraft. En ensam man på en scen. Säckig kavaj, dammiga kängor och en svart hatt över det burriga grå-röda håret. Ingen orkester, inga dansare, inga kulisser, inga pyrotekniska effekter. Bara en man och hans ord. Men vilka ord. Som slipade diamanter blixtrar de när de uttalas på den mörka scenen, som silverpilar borrar de sig in i medvetandet på dem som lyssnar. Ord som målar bilderna av hur det är att vara människa, hur det är att känna levandet inpå huden och i hjärtat. På riktigt.

Bruno K. Öijer på scen.

Och den ensamme mannen talar inte för döva öron, som man skulle kunna tro. Tvärtom. Han drar fulla hus vart än han kommer. Människorna lyssnar andäktigt till hans ord, trollbundna av hans diamantslipade bilder. Jublar och applåderar. För jag tror att man känner igen sig, plötsligt ser den där diamanten man själv har gömd inom sig, men inte kunnat hitta. Plötsligt inser man hur stort det är bara detta att vara människa. Och plötsligt kan man känna stolthet över sin längtan.

Ordens kraft.

Det är hoppfullt i vårt teknikfixerade och superreglerade land, att Bruno K Öijer drar fulla hus med sina dikter. Man kanske inte är så överflödig och onödig ändå? Här kommer en diamant:

vi föddes
med en oerhörd saknad
genom ett
rusande tågfönster
om natten
ser du en skymt
av rymdens handstil
omöjlig att tyda
någonstans
i den slingrande väven
av gnistrande bläck
finns förklaringen
till våra liv

...rusande tågfönster om natten...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner