Om resenärer

Många resor blev det...

Det finns många slags resenärer. Det finns de som reser långt - till Thailand och Sydafrika - och är borta länge. Det finns de som åker till New York eller Paris över en helg och det finns de som reser till sin stuga fem mil bort. Så finns det de som reser endast i fantasin och då kan man komma hur långt som helst - i både tid och rum. När man läser serieböckerna om den hjältemodige journalisten Tintin får man ett intryck av att författaren/tecknaren Hergé (Georges Rémi) måste ha varit oerhört berest. Hur kunde han annars så detaljerat och inkännande teckna de peruanska Anderna, Tibet, Egypten och Kina? Gryningsjuset över de snötäckta bergstopparna, den glödheta ökensanden, det kalla neonljuset som speglas i regnvåt asfalt? Byggnader, träd, berg, djur och människor - allt har en så stark verklighetsprägel att man tror att det måste vara självupplevt.

Tintin på väg mot den svarta ön.

Men i själva verket reste Hergé inte alls. Han satt i sin studio och kopierade resehandböcker och resebyråbroschyrer. Längtade han bort till alla dessa platser? Eller var han i själva verket nöjd med att resa i fantasin? Lät han kanske sitt tecknade alter ego resa dit han själv inte vågade?

Hergé (Georges Rémi) i sin studio.

Så finns det ett annat slags resenär också, den som gör den s.k. klassresan. Den gängse bilden av klassresenären är personen som bryter upp från sin fattiga bakgrund, mot alla odds utbildar sig, arbetar sig uppåt till framgång och till en position som ursprungsfamiljen inte ens kunnat drömma om. Exemplen är många och beundransvärda. I kraft av styrka, envishet och framåtanda går resan framåt och uppåt, från mörker till ljus, från hunger till mättnad. Men finns det inte en risk att något av bagaget inte kommer med på resan? Att någon av de många väskorna blir kvar på stationen?

Väskan blev kvar.

Jag brukar ju ofta skriva om min ungdoms stora idol - Gustav Mahler. Han som nog kan sägas ha tänjt gränserna för tonaliteten mer än någon annan komponist. Mahler blev exempellöst framgångsrik, både i kraft av sin enorma begåvning och originalitet, men också i kraft av en stor portion envis revanschlusta. Han var en fullfjädrad karriärstrateg. Parallellt med sina tonsatta djupdykningar i de mörkaste skrymslena i sitt inre, dirigerade han den ena bejublade operauppsättningen efter den andra - först på olika mindre operahus för att till sist bli operachef för Wien-operan.

Demondirigenten Mahler.
Samtida karikatyr

Kunde en musiker komma längre? Knappast. I 40-årsåldern gifte sig Mahler med en nästan tjugo år yngre kvinna som tillhörde den wienska konstnärs-societeten. Det blev middagar, baler och tillställningar. Och med det kom kraven på att uppföra sig, att passa in bland de konverserande herrarna och damerna från salongerna. Mahler fick det jobbigt. Det hände att han kände sig så utanför konversationen, att han lämnade bordet för att istället äta ett äpple i köket.

Gustav Mahler 6 år hos fotografen.

Troligen kände han sig inte hemma i de parfymerade salongerna, uppvuxen som han var på landsbygden, son till en alkoholiserad spritförsäljare och hans kuvade hustru. Hemmet var fattigt och många av hans syskon avled i späd ålder. Det måste ha varit hjärtskärande minnen och den totala motsatsen till livet i salongerna. Kanske är det just de minnena som skapar de enorma kontrasterna i Mahlers tonspråk? Glittrande kristallkronor mot en bakgrund av mörkaste fattigdom och sorg?

Här kommer tredje satsen i hans ofullbordade tionde symfoni: Purgatorio (Skärselden). Ekon från barndomens mörker.

PS Man kan naturligtvis resa åt det andra hållet också - men det får bli ett annat blogginlägg.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner