De små medlens mästare är borta

Ibland får man höra något som gör att ens måttstockar i ett enda slag förändras. Vad som tyckts vara viktigt blir plötsligt oviktigt - och tvärtom. Ett orättvist öde grinar en rakt upp i ansiktet. Som när diktaren Tomas Tranströmer drabbades av en stroke som ödelade hans möjligheter att tala. Varför just han av alla? Förmågan att tänka, formulera sig och dikta fanns dock kvar och med hjälp av sin hustru som lyhörd tolk kunde han ändå fortsätta sin diktarbana. Det är stort och fantastiskt att resa sig i sin fulla längd efter ett sådant dråpslag.

Tomas Tranströmer.

Men nu är det om en annan Tomas jag tänker skriva. När jag gick sista året i grundskolan fick eleverna gå på Dramaten och titta på ett drama av Jean Racine med titeln Britannicus. På scenen uppenbarade sig plötsligt den snyggaste kille jag någonsin sett i mitt femtonåriga liv. Jag bara gapade av beundran. Mörk, smal, med glödande blick och en vacker stämma - lågmäld men ändå genomträngande intensiv. Jag minns att jag var alldeles betagen. För vad är viktigare än snygga killar när man är femton år? Inte mycket.

Dramaten.

Åren gick och den snygga killen blev förstås äldre - här och var dök han upp, på teatern, på film och i TV. Ofta lite i bakgrunden, ofta lite lågmält. Men alltid med en total närvaro. Det syntes tydligt att där brann en eld någonstans. Och varje gestaltning var på något sätt omistlig och så full av inlevelse att man inte trodde sig se en skådespelare i arbete, utan en person vuxen direkt ur textens alldeles egen verklighet. Med de allra finaste instrument mejslade han ut sina karaktärer. De blev alla levande och oförglömliga: hotfulla, högdragna, ironiska, godhjärtade, gamängaktiga, förtvivlade, förföriska, poetiska, rasande.

Med Margareta Krook.

Så läser jag en morgon i Dagens Nyheter att han gått bort. Längst ner i dödsrunan står det att han avlidit efter lång tids demenssjukdom. När jag googlar på hans namn, får jag läsa att han länge lidit av en fortskridande frontallobsdemens. De sista fem åren levde han på ett omsorgsboende i Stockholm. Språket och minnet försvann, men inuti brann fortfarande längtan efter att få uttrycka sig. En vän berättar i en intervju att den sista tiden var mycket svår. "Det blir inte bättre" svarade han sorgset på frågan hur han mådde.

Kan ödet vara grymmare än så - mot honom, mot hans livsgärning och mot hans närmaste? Vad finns det för ord av tröst att säga för den präst som ska förrätta hans begravning?

Som Onkel Vanja.

I sin allra sista roll gestaltade han den kanske finaste person som skildrats i teaterns historia (iallafall tycker jag det): Vanja i Anton Tjechovs pjäs Onkel Vanja. En kärleksfull, ömsint, sorgsen och ganska misslyckad äldre man. Här hade jag önskat att jag kunde ge mina läsare ett citat, en replik ur denna så djupt mänskliga drama-text. Men - jag kan inte hitta boken hemma... Jag kan bara säga: låna den på biblioteket eller köp den i bokhandeln och läs! Till minne av den nyligen bortgångne Tomas Pontén.

Tomas Pontén.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner