| Lycka till höger. Vad finns till vänster? |
Åsa Beckman skriver i fredagens DN om Stig Björkmans film om Ingrid Bergman som just haft premiär - Jag är Ingrid. Beckman blir rörd till tårar, skakad av insikten hur svårt - för att inte säga omöjligt - det är för en kvinna att välja mellan barn och karriär. Vad ska man offra? Vad förmår man offra? Hur mycket måste man ge upp? Och varför måste man välja? Och om man väljer, dömer man sig till evig sorg då? Hon avslutar sin text med följande ord: "Så vi ska verkligen hylla Ingrid Bergman detta jubileumsår. Hon är en feministisk ikon. Men inte för att hon fick ihop livet, utan för att hon inte fick det."
| Ingrid Bergman (1915-1982). |
När eftertexterna rullar, frågar ett par damer som suttit bakom Beckman:"Var hon någonsin lycklig??" Ja, var hon lycklig? frågar sig också Åsa Beckman. Ingrid Bergman var en modig kvinna. Hon valde skapandet, även om det innebar stora personliga uppoffringar - inte bara för henne själv utan också för barn och män. Hon lämnade sin förste make och en endast några månader gammal dotter för att filma i USA. Familjen kom efter senare, men efter tio år lämnade hon dem för den nya kärleken: den italienske regissören Roberto Rossellini. Med honom fick hon tre barn. Men Hollywood vände henne ryggen. Kvinnor som lämnar man och barn passade inte in i den konservativa stjärn-rollen. Trots detta fortsatte Ingrid oförtrutet sitt arbete, på scenen och framför filmkameran. Många resor, många uppbrott, många avsked och säkert väldigt mycket längtan.
| Roberto Rossellini och Ingrid Bergman. |
I veckan som gick skulle Ingrid Bergman fyllt 100 år. För att hylla henne visade SVT filmen Stromboli från 1949 - just den film som ledde till uppbrottet från den förste maken och det omskrivna förhållandet med Rossellini. Här gestaltar Ingrid Bergman den litauiska kvinnan Karin som efter kriget gift sig med en fiskare från vulkanön Stromboli. Paret möttes i ett interneringsläger och äktenskapet är biljetten till frihet för dem båda. Men ön Stromboli är inte det paradis som mannen förespeglat sin nyblivna hustru. Ön är ogästvänlig, karg och mörk. Mullret och röken från vulkanen är ett ständigt hot och de fåtaliga invånarna är misstänksamma och strängt religiösa på ett nästan medeltida sätt.
| Öns kvinnor ser med skepsis på den nyanlända Karin. |
Karin blir utfrusen och betraktad med största skepsis - särskilt av öns svartklädda och tystlåtna kvinnor. Ingen tycks vilja veta av henne - hon anses inte vara tillräckligt ödmjuk och underdånig, inte ens maken kan skydda henne. I förtvivlan försöker hon slutligen ge sig av och tvingas då klättra över ön, förbi vulkanens rykande krater. Men strapatsen blir henne övermäktig och hon avlider högst uppe på vulkanens rand, utmattad och svårt påverkad av röken från kratern. Hon ropar gång på gång: "Jag är rädd!!"
| Den sista vandringen uppför vulkanen. |
Den sista natten ligger hon stilla på bergets topp och blickar upp mot stjärnhimlen. I en Hollywood-film skulle detta vara en scen full av hopp och förtröstan, med blinkande stjärnor som symbolen för den allseende Guden. Men så inte i Rossellinis film. Stjärnorna är kalla och oändligt avlägsna där de lyser ner på den ensamma kvinnan på bergets topp och gör henne så mikroskopiskt liten. Så ödsligt kan det vara att vara människa. Och där lämnar kameran. Vi får inte veta hur det går för Karin. Men man kan väl ana att det inte handlar om någon Happy End.
Jag kan förstå att Ingrid Bergman längtade bort från det parfymerade och förljugna Hollywood. Att få möjlighet att gestalta en annan sorts människa i ett annat slags liv, måste ha varit oändligt lockande för en så stor konstnär. Men priset blev högt och valen svåra. Hon fick kanske inte ihop livet. Men hon fick något annat.
Copyright: Åsa Adolfssopn Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar