Cirkeln ska slutas

Livet har börjat.

Livets gåva kan vara tung att bära: har man en gång blivit född, måste man också dö. Ingen har bett om att få bli född och därmed inte heller om att måsta dö. Men har man nu hamnat här på jorden, måste man hantera detta ofrånkomliga öde på något sätt. Ingen kommer undan - hur rik eller mäktig man än är.

Måste faktiskt också dö.

När man blir gravid växer barnet inne i kroppen - från att ha varit en mikroskopisk mini-makaron till att bli en liten människa på flera kilo. Den blir allt större och alltmer påtagligt levande, den vänder sig och sparkar och till slut måste den ut - på något sätt. Hur skrämmande det än kan te sig att föda fram en bebis, så måste det ske. Man kan inte slippa undan och säga "Jag vill inte!". Det är samma sak med döendet. Ingen kan säga "Jag vill inte". Man måste dö. Alla måste dö. Alla utan undantag.

Men måste det ske under smärta och vånda? Måste livets slutskede bli en tid av plågor, förtvivlan och hjälplöshet? Vore det inte rimligt att sträva efter att levandet ska bli så gott som bara är möjligt? Att livets kurva ska få bli just så vacker och fulländad som den är ämnad att vara. Att livets gåva ska förvaltas med största möjliga respekt och vördnad. För vad är egentligen större än ett människoliv? Ingenting.

Ingenting är större
än ett människoliv.

Lika väl som det nyfödda barnet tas emot med glädje och ömsinthet när det gör sin entré i livet, ska den döende människan, som är på väg att lämna samma liv, få göra det under värdiga och mänskliga former. Allt annat är ovärdigt.

Harald Norbelie med hustru.

Journalisten och författaren Harald Norbelie befinner sig i livets slutskede efter att hans cancer spridit sig och det inte längre återstår vare sig bot eller lindring. Han räds sin sista tid, skriver han på Dagens Nyheters debattsida. Hur ska det bli? Hur lång tid kommer det att ta innan han får somna in? Hur ont kommer det att göra? Hur förnedrad kommer han att måsta bli när inget hopp längre återstår och kroppen faller samman? Norbelie refererar till forskning som säger att nio av tio cancerpatienter lider oerhörda smärtor under sin sista vecka i livet. Varför, undrar han, kan inte Sverige acceptera en frivillig dödshjälp? Eller åtminstone på allvar diskutera detta alternativ? Det handlar inte om att svårt sjuka människors liv inte är värda att räddas, det handlar inte om att handikappade ska känna sig hotade, det handlar inte om att tvinga någon bort från livet. Det handlar om att den som vill lämna livet utan smärta och ångest ska få göra det. Den rimligaste av alla önskningar kan man tycka. Men två tredjedelar av läkarkåren väljer att antingen ta ställning mot frivilllig dödshjälp eller att inte ta ställning alls. Endast en tredjedel är positiv. Norbelie undrar hur det kan vara förenligt med läkaretiken att åse en människas lidande utan att hjälpa.

Min pappa avled av svår cancer för elva år sedan. Den sista veckan tillbringade han på ett hospice. De allra sista dagarna var smärtorna outhärdliga och jag bad läkaren att försöka smärtlindra mera effektivt. Hon svarade att det då fanns risk att han skulle utveckla ett drogberoende.

Cirkeln ska slutas.

Livet är den allra värdefullaste gåvan, men att få lämna detta liv utan smärta, ångest och förtvivlan är en lika värdefull gåva. Cirkeln skall slutas: födelsen, levandet och döendet - allt hör samman och allt är lika värdefullt.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner