Betydelsen av att bli sedd

Larven mäter sitt blad.

Man skulle önska att vi människor verkligen kunde se varandra på vår väg genom livet. Och då menar jag förstås inte bara se utsidan, den som vi putsar på och anpassar efter omständigheterna. Utan det som gömmer sig bakom fasaden, i skuggan av skägg, smink, frisyrer och mode - av poser, förställningar och anpassningar. För att bli sedd är allt. Den som inte blir sedd, känner till slut inte att den finns.

Finns den?

När jag gick i skolan läste vi om en gammal filosof som påstod att världen bara existerar när den upplevs. Slutsats: världen finns inte om ingen ser den. Och visst är det väl så: om inget medvetande någonsin registrerat den lilla stenen vid stranden - finns den då? Har den någonsin funnits? Jag minns att jag försökte se på alla de små stenarna, så att de skulle få finnas, iallafall en stund.

Osynlig. Finns man ändå?

Många gånger tycks det tyvärr som att en del människor går genom livet både osedda och okända. De lever sina liv i skymundan, trots att de kanske är både hjältemodiga och berömvärda. Eller så är de tillbakadragna, misstänksamma eller försagda - och det är precis lika bra, för det är mänskligt. Kanske är det först sedan de lämnat de levandes skara som de blir beskrivna, av någon präst vid sin begravning - om någon anhörig kunnat berätta deras historia. Och då är det egentligen för sent. Eftermälet når bara dem som blivit kvar.

Prästens kanske viktigaste uppgift.

För längesedan kände jag en präst som ibland brukade förrätta begravningar för personer som helt saknade anhöriga. I de flesta krematorier finns det små rum där bara en kista och några få stolar får plats. Där brukade han hålla sin mässa över de ensamma döda. Detta var en av de allra viktigaste uppgifterna han hade som präst, sa han. Just detta att göra de osynliga synliga, iallafall i avskedets stund.

Jag läser i dagens tidning en dödsannons över en man som avlidit bara 52 år gammal. Han tycks efterlämna hustru och barn. Vad som hänt, framgår inte. Varför han gått bort så ung och lämnat så många kvar, vet man inte. Bara de sörjande vet. Längst ner, under annonsen står en hänvisning till Hjärnfonden-Depression. Kanske var han en sådan människa som levde i skuggan, utan att bli sedd. Eller så var han det inte. Ingen som inte kände honom vet.

I annonsen står också dikten Mätarlarven av Werner Aspenström. Dikten lyder så här:

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad

och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor idag

alldeles för blå och tusenmila

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad

och mäter upp mitt gröna körsbärsblad

Dikten säger troligen något om den medelålders mannen som gått bort. Det vet jag inte heller förstås, kanske älskade han just den dikten när han levde. Men jag får en känsla av att han drog sig tillbaka från världen, valde att hålla sig i sitt hörn av livet. Och det är också vackert och berömvärt, eftersom det är mänskligt.

Jag tror att evigheten ligger i eftermälet en människa får. Vem var han? Egentligen? Hur tänkte han? Hur kände han? Och varför? Det eviga livet är minnet. Så länge man minns någon, finns den.

Som en hyllning till den bortgånge mannen, som kanske älskade Werner Aspenströms dikt om mätarlarven, kommer här det berömda Adagiot för stråkar av Samuel Barber. Leonard Slatkin dirigerar Saint Louis symfoniorkester.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner