Skam och skratt

Kul?

Idag har jag lärt mig ett nytt ord: sekundär-skam. Det betyder att man skäms å någon annans vägnar. (Jag antar att primär-skam är när man skäms över vad man själv ställt till med.) Fenomenet har blivit alltmer omskrivet, eftersom just pinsamheter och bortgörningar är en enorm publikmagnet på nätet och i TV-mediet. Människor som klantar sig, fäller dumma och klumpiga kommentarer eller helt enkelt ramlar och slår sig, drar miljontals tittare. Samma sak med djur som trillar och bilar som vurpar. Skäms-känslan tycks besitta en alldeles särskild attraktionskraft. Man skrattar, men skäms samtidigt över att man skrattar. Till slut fastnar skrattet i halsen, man kanske till och med börjar svettas och måste gömma sig bakom den så kallade skäms-kudden.

Skamsen.

Vari attraktionskraften ligger kan man fundera över. Är det en känsla av lättnad: "Tur att det inte var jag - den här gången iallafall"? Eller finns det en komponent av skadeglädje i sekundär-skammen? Jag kan tänka mig att de som skrattar allra godast åt studioreportrars fadäser, där de sitter bakom sina skämskuddar, är just andra studioreportrar. Man unnar liksom inte någon annan den där lyckan och framgången man själv så hett eftersträvar.

Typisk skäms-kudde.

Enligt forskningen är det inte alla som har förmågan att känna denna sekundära skam. Alla känner inte behovet att gömma sig bakom skämskudden när någon gör bort sig - utan man skrattar skamlöst istället. Inget behov av kuddar här inte. Man tycker bara att det är klockrent kul när någon klantar till det, ramlar över bassängkanten och snubblar över staketet. Att resultatet kanske blev ett benbrott eller en krossad knäskål, bekymrar inte. Det ser ju så himla kul ut...

Kul?

Tydligen är förmågan att känna sekundär-skam starkt kopplad till en annan förmåga: den att känna empati. De som upplever pinsamheterna som smärtsamma - det vill säga de som tar fram skämskudden och gömmer sig bakom den - de övermannas helt enkelt av empati när de ser sina medmänniskor i övermäktiga situationer. De kanske skrattar till att börja med, men inser snart att kullerbyttan eller vurpan troligen har följder - och då fastnar skratten i halsen. Medkänslan tar över - trots allt.

Finns det en tertiär skam också? En skam i tredje hand? Antagligen. Det är väl den skam som drabbar den som betraktar den som fnissar bakom kudden. För visst är det jobbigt att se på när andra skäms. Mycket skam blir det...

Skäms-smiley.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner