| Erasmus av Rotterdam - humanist med självklart existensberättigande. |
Det är jobbigt att vara humanist! Man måste alltid - alltid! - försvara sin rätt att finnas till. Man är ju överflödig, en onödig och tärande svulst på den så kallade samhällskroppen. Det vi humanister uträttar är bara perifera aktiviteter utan existensberättigande och utan vinstpotential. Om man valt den humanistiska banan bör man - skall man! måste man! - skämmas. Eller??
| Utan humanister hade vi inte vetat något om våra förfäder vikingarna. |
Idag står att läsa i Dagens Nyheter, under rubriken Humaniora hjälper oss att förstå det främmande, en förklaring till vad vi egentligen är bra för - vi de överflödiga humanisterna. Stefan Arvidsson, professor i religionshistoria vid Linnéuniversitetet, skriver att humaniorans huvuduppgift är att "(...) hjälpa människor att känna sig hemma på jorden under de få år hon vandrar här." Detta sker på två sätt. För det första genom att "(...) ge människorna information och kunskaper om världshistoriens alla kulturtraditioner". För det andra genom att "(...) ta reda på vad det egentligen är som hindrar människorna att gå igenom sina liv lyckliga."
| Farao Echnaton - ett levnadsöde tecknat av humanister. |
Att känna sig hemma här på jorden där vi lever, att förstå hur saker hänger ihop, att se samband, utvecklingsprocesser och händelseförlopp - kan något vara viktigare? Svaret är ett odiskutabelt och rungande NEJ. Varför ses det då som mindre "nyttigt"? Är det för att humaniora sällan omfattar de så kallade "exakta vetenskaperna"? Är det för att det sällan går att översätta konst, litteratur, musik och andra mänskliga uttrycksformer till odiskutabla och evidensbaserade siffror?
| Picasso: Guernica. |
Visst kan man analysera Schönbergs Pierrot Lunaire endast ur tolvtonsperspektiv, men då har man missat den magnetiska uttryckskraften i just den tidsandan som verket speglar. Visst kan man detaljstudera och matematiskt beskriva hur Picassos Guerníca är uppbyggt, men då har man missat sprängkraften och den politiska appellen. Och visst kan man plocka isär Erik Lindegrens dikt Ikaros, men då missar man den svindlande tron och det hisnande skräcken för framtiden. Det vill säga: man missar den skapande människans storhet.
Tack, Stefan Arvidsson! Äntligen känner jag mig stolt över att jag är en humaniora-människa! Nu ska jag sluta förklara mig och försvara mig. Så härligt det ska bli!
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar