| Kackerlacka/Människa - en överlevare. |
Vi människor är som kackerlackor: vi anpassar oss efter de omständigheter som råder. För att överleva, för att hålla oss kvar i existensen så länge som möjligt. Vi, liksom kackerlackorna, är flexibla och tåliga - intill utplåningens gräns. Bara vi får leva vidare.
| Auberginen. |
Skribenten Hanna Fahl berättar i lördagens DN historien om "Auberginen". Den historien griper tag hårt i hjärtat med en isande kraft. Så här lyder historien, som utspelades i slutet av nittiotalet: Tomoaki Hamatsu, en japansk komiker utan större framgång, tackar ja till att delta i en dokusåpa - han tror att detta kanske kan hjälpa honom lite i den tröga karriären. Tomoaki blir avklädd naken och instängd i ett rum - helt ensam. Någon mat får han inte. Däremot ligger i rummet en bunt med tidningar och tidskrifter där det finns tävlingar. För att få mat måste Tomoaki skicka in vinnande tävlingssvar till tidningarna - det blir en mager kost. Till slut lyckas han vinna lite ris och läsk. Hundmat vinner han också. I 335 dagar sitter Tomoaki instängd i det kala rummet. Hela tiden direktsänds skeendet i TV, något som Tomoaki själv inte är medveten om.
| "Auberginen"/"Nasubi" - Tomoaki Hamatsu i sin "cell". |
När Tomoaki tror att han till slut ska få slippa ut ur sitt fängelse och få sin belöning - att dokusåpans säsong 1 äntligen nått sitt slut - förs han med förbundna ögon till ett nytt rum i grannlandet Sydkorea och där börjar samma procedur igen. Naken i ett kalt rum. Nu börjar säsong 2 - direkt efter den första - återigen direktsänt. Denna omgång får Tomoaki skicka in tävlingssvar för att vinna en biljett till hemresan... Till sist, efter 15 månader i isolering, förs han till ett tredje rum - uppgivet suckande tar han av sig kläderna och väntar. När så väggarna i detta tredje rum faller isär och det visar sig att Tomoaki befinner sig i en TV-studio full av publik, blir han chockad. Han hade inte förstått att alla månaderna i de kala rummen redan sänts ut i etern. Nu var han en kändis - "Auberginen", "Nasubi".
| Varför? |
Tomoaki Hamatsu överlevde sin insats i dokusåpan. I en intervju långt senare berättade han att han hade svårt att tala med människor och svårt att ha kläder på sig under lång tid efteråt. Hanna Fahl ställer frågan: hur kunde han ställa upp på denna tortyr? När som helst hade han kunnat säga nej. Jag vill inte mer, kunde han ha sagt. Men det gjorde han inte. Varför? Varför stod han ut med det orimliga? Han var ju inte tvungen!
| Hanna Fahl. |
Att människor har en anpassningsförmåga lika stark som kackerlackans är en fördel när det är krig och elände. Men när det inte är det: varför står vi ut med onödigt lidande? Varför inte bara ge upp och säga de viktiga orden: jag vill inte? Långt senare säger Tomoaki att han är tacksam för upplevelsen i de kala rummen. Kanske är det just där svaret ligger - svaret på frågan varför vi människor inte bara kan ge upp och säga "jag vill inte" eller "jag kan inte". Vi vill helt enkelt inte medge vårt nederlag. Vi vill inte säga att vi misslyckats, att vi är grundlurade, bortkollrade. Hellre då vända nederlaget till seger. Vi söker febrilt efter svar och förklaringar; hur mycket vi lärt oss - ändå. Hur mycket vi förstått och hur mycket vi mognat - trots allt. Hur mycket vi vuxit - som människor. Uppfinningsrikedomen är stor för att slippa säga: jag misslyckades, jag ångrar mig.
Gränsen mellan seger och nederlag kan vara knivskarpt smal och lätt att överskrida - åt båda hållen. Vi är nog alla, åtminstone de flesta av oss, auberginer.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar