| Arnold Böcklins Dödens ö - symbolismens bild av den sista resan. |
Ibland vikarierar jag som kyrkovaktmästare på begravningar. Man blir kanske inte rik på denna sysselsättning, men det är oerhört lärorikt. När en människa dött och står i begrepp att anträda den sista resan, liggande i sin kista, då håller prästen ett minnestal, det så kallade griftetalet. Några dagar före begravningen har prästen samtalat med de anhöriga och då samlat information om den döde. Det handlar inte bara om milstolpar i den dödes historia, den yttre livsresan - bostadsorter, yrke, kärlekar, barn och barnbarn. Det handlar minst lika mycket om den inre livsresan: intressen, förmågor, minnen, sorger, glädjeämnen - och ibland brister.
| Prästen håller griftetalet. |
Prästen står där framme i kyrkans kor vid kistan och berättar. För det mesta har han aldrig träffat den döde - men ändå ska han nu ge en bild av denna människa. En bild att minnas, en rättvis och vacker bild, formulerad så att de anhöriga både kan känna sorgen över förlusten och glädjen över det som varit, över livets gåva. Och så - framförallt - ska prästen tala om hoppet om det eviga livet. Om att döden är inte slutet - kanske är den början på något nytt, okänt, något som vi levande bara kan ana vidden av.
| Dunkelt, såsom i en spegel. |
Den kristna tanken om upptåndelsen och det eviga livet är vacker. Lika vacker som det dunkla ljuset i kyrkan, de flämtande ljusen kring kistan och solens strålar som ibland letar sig in genom fönstrena i koret. När jag sitter där längst bak i kyrkan och sköter högtalare och klockor, tänker jag på vilket fantastiskt jobb prästen har. Vilken möjlighet att ge något betydelsefullt till sina medmänniskor - ord på vägen i livets stora stunder: kärleken, födelsen, döden. Hela levandets cirkel är det prästens uppgift att förklara och beskriva.
För länge sedan kände jag en präst som på äldre dagar reste runt och höll begravningsmässa över de döda som inte hade några anhöriga alls - det kunde handla om människor som dött alldeles ensamma och hittats efter lång tid eller uteliggare som frusit ihjäl på någon vintrig parksoffa. Några släktingar eller vänner att intervjua fanns inte. Jag frågade honom om han inte tyckte att det var svårt att hålla griftetal över dessa okända. Det är inte svårt, svarade han. Det finns alltid något att säga, något hoppfullt, något vackert, några vänliga ord på den sista resan.
Här kommer ledmotivet ur filmen Awakenings - Uppvaknanden, en film om livets gåva.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar