Stephen versus Gud

Stehpen Fry - den engelske författaren, skådespelaren och debattören - är arg på Gud. Riktigt "pissed off" är han. Han tycker att Gud är en stor skit. Och när han träder in genom Pärleporten, tänker han skälla ut Gud efter noter och vända på klacken. Detta deklarerade han i en intervju i irländsk TV alldeles nyligen, till intervjuarens stora fasa. En Gud som tillåter svält, krig, sjukdomar och orättvisor överallt i vår värld - det måste vara en galen Gud, en elak Gud. Så varför tro på en sådan?!

Stephen Fry.

I utkanten av min bekantskapskrets finns en person som är helt övertygad om att Gud finns, att han är god, vill alla väl och ser till att alla har det bra. Alla. Det måste vara härligt att se på livet på det sättet. Som ett litet barn som vilar helt tryggt i förvissningen att mamma och pappa fixar allt. Den här personen ser nästan alltid glad ut och förefaller att gå genom livet med ett leende på läpparna - förvissad som han är om en fin plats däruppe hos Gud i Paradiset - eller hos Far, som han säger ibland.

Gud?

En gång frågade jag honom hur det kunde komma sig att så mycket ondska ändå finns i världen. Att små barn blir dödligt sjuka, att människor svälter eller dödar varandra i onödiga krig och våldshandlingar. Hur kan en Gud som är så snäll och omtänksam och allas Far tillåta att sådant sker?

Jag fick inget konkret svar på min fråga, förstås. Däremot många funderingar kring hur vi människor är funtade. Kanske beror allt hemskt som händer på att vi människor - eller iallafall alltför många av oss - är onda? Kanske har Gud gett upp om oss? Eller så beror det på att vi inte tror tillräckligt mycket? Den framgångsteologi som hyllades av sekten Livets Ord menade ju just det. Tror man tillräckligt mycket - då klarar man sig. Då händer inget ont. Då kommer framgång, hälsa och lycka som ett brev på posten.

Är man däremot inte helt säker på att Han däruppe verkligen bryr sig om vad som händer härnere på jorden - då kan vad som helst hända: sjukdom, krig, svält och elände.

Hur kan detta få hända?

En av medlemmarna i den här personens församling (han är pastor) hade precis blivit änka. Hennes man hade varit en suput och knöl - och inte hade han velat tro på Gud heller. Under hela deras långa äktenskap hade hon försökt att få honom att öppna sitt hjärta för Gud, men totalt utan framgång. Gubben var kallsinnig. Nu var han död - efter ett långt liv av knölaktigheter. Änkan strålade av lycka, inte för att gubben äntligen lämnat in, utan för att han - efter ivriga påtryckningar - på sitt yttersta till slut gått med på att överlämna sig till Gud. Nu skulle han inte behöva hamna i Helvetet - trots alla sina knölaktigheter. Denna allra sista minut av överlämnande skulle rendera honom en plats uppe hos Gud.

På väg mot Pärleporten.

Eftersom jag gillar att prata och diskutera, frågade jag min bekant vad som väger tyngst: ett etiskt liv fyllt av omtanke och människokärlek, men utan tro på Gud - eller ett egoistiskt och egennyttigt liv, men som i sista minuten vänds i tro på Gud. Svaret kom direkt och helt utan tvekan: det senare, så klart. Det är tron som räknas, inget annat. Hur sviniös man än varit under hela sin existens - överlämnar man sig till Gud tre sekunder i tolv - då är saken biff. Entrébiljett till Paradiset.

Undrar vad Stephen Fry skulle säga om det? Troligen skulle han säga några väl valda ord till Vår Herre och vända i Pärleporten.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner